508. Häst nummer nio

Jag somnar, vaknar upp; vart är jag? Vem tog mig hit. Somnar, vaknar upp; vart är jag? VART ÄR JAG? Stiger upp, hittar vägar, och försöker, göra allt i min omgivning till mitt, just genom att förlika det, just genom att göra mig själv, lite mer lik, det som ligger där. Och skräpar, säger en del, så släng mitt liv i papperskorgen. Play it again, Sam, play it again SAM, PLAY IT AGAIN, SAM! Jag är inte han, jag är inte Humphrey Bogart, han hade för mycket smink, jag skulle inte vara han som satt ner, som Humphrey satt, och sa, som Humphrey sa, PLAY IT AGAIN, SAM! Jag skulle ställt mig i änden av pianot, när han spelade, dunkande med huvudet, som om jag spelade, och klinka på en tangent långt ner, och tro, på hela melodin, på hela mitt liv, i samma monotona ton, att den betydde någonting, att jag var där, och att det var så jag skulle leva mitt liv, jag skulle leva det, så, precis exakt så, klinkande på en tangent som inte säger någonting, men som jag säger hela min livshistoria till, bara genom att klinka olika hårt, och olika löst, ibland, väldigt snabbt, ibland, inte ens i takt. Och det känns, som att allt är bara en dålig dröm, och när vi vaknar upp igen, så, är vi 17 år, och fångar fjärilar med håvar. Ni skulle hört, jag var på ett dagis idag, och allt dom sa på dagiset, jag skulle sätta upp lister, skruva handtag, borra några krokar, sätta upp en vajer, en brevlåda, byta några torkskåp, smörja låsen, klistra speglar, och oj, oj, oj, jag kände mig manlig när jag gick där, men jag kände mig inte som mig själv, och allt dagisfröknarna sa, var; såg det ut så här förut? Hur hade vi det innan? Och tårar av glädje, eller tårar av sorg, när tårarna ligger på tungan, har dom alla samma smak. Lite besk, lite, salt, med eftersmak av GIN. Som Strindberg behandlade sin penna, det var ingen penna; DET VAR ETT VAPEN, som han egentligen inte behövde, men just därför att han innehavde den, så drogs han fram av tvånget att också använda den, jag har ett vapen, nu måste jag slåss, men det var ett vapen, som ett rakblad utan skaft, som en revolver, med kulan, och tomma hylsor, som rysk roulett bland fiender, sökte han upp dom han föraktade, det var ingen fjäder som hos Ernst Hemingway, ingen penna i sig, som hos, som hos, som hos, alla andra, säg; William Faulkner, NEJ, det var en revolver som han en gång varje varv var tvungen att rikta mot sin egen tinning, och han var där, i smutsen som han skrev om, han stod öga mot öga, med sina fiender, han var orädd, han var en galen man, och en gång varje varv riktade han revolver mot sin egen tinning, som alla, en gång, varje varv, blir tvungen att andas in. Och Kafkas penna var en spegelskärva, men Strindbergs penna var en knuten näve. Så ska jag studsa genom livet, med varje fas, som en mur, att kastas mot, där dörrar finns, lever andra sina liv, på såna, ställen, ska jag studsa, genom, väggar, för att visa för mig själv, och för andra i rummet, att jag också finns, och, att, väggarna, finns, med mig. Likt, en dag på kapplöpningsbanan, skulle jag komma på värsta systemet för hur häst nummer nio vinner sista heat, och jag ska komma på ett system för repliker, och hur jag ska hålla min dejt i handen, säga, fina ord, vid rätt tillfälle, titta på henne, från rätt avstånd, med rätt vinkel, och mitt hår, putsat på rätt sätt, lägga armen runt henne, och dra långa historien om häst nummer nio i sista heat, och alla fester i år, men när sista heat väl kommer, är allting på riktigt. Och jag förlamas av allvaret. Och häst nummer nio kommer sist, och det spelar ingen roll, hur många fina ord jag sagt den dagen, det spelar ingen roll, med mitt hår, jag kommer sitta tyst, och sitta kvar, utan att säga ett ord, och låta häst nummer nio ta mina bekymmer, jag ska häst nummer nio, och jag ska sitta kvar och låta henne undra vad det är med mig, undra om vi ska åka hem, finns ingenstans att återvända, för häst nummer nio vann inte. Häst nummer nio är död.