546. Franz Kafkas dagböcker!

Och obevekligen, med vilken hunger jag läste Kafkas dagböcker idag, och kom in i en ny tid igen, våren 1912 då hungern efter Goethe präglade varenda blad, med saliv, så väl som med tårar. Egentligen ingen apati, annat än mot sig själv och sitt skrivande, total frustration, men fortfarande med styrka, och trots apatin och förtvivlan över sitt skrivande, en fullständig tilltro till sina ord, och måste, inbillar jag mig, en inre, genuin, tro på att han är någonting, riktigt stort, i alla fall hängivenhet, åt drömmen att bli någonting större än det han är. Som om han inte har något val, vem gav Franz Kafka en penna? Det är ett mord, det är ett mord. Franz Kafka får varje känsla i kroppen att verka så verklig, och så, obekväm, just genom att försöka förtränga den, inte förtränga den, men fördriva den, ur varje kroppsligt hål, och bara där snuddar orden vid den verkliga världen, och inte bara bärs fram av impulser, nervernas otåliga nickningar, blickens ivriga sökande efter något att fästa sin uppmärksamhet vid, och sitt hela liv. Och kanske snuddar orden inte ens, utan hamras livlöst därpå, kanske, kastas dom mot det verkliga livet som dartpilar mot en tavelvägg, kanske, var det enda Kafka ville, att återigen få dessa ord lösa och upplösta, till att sväva fritt som bara bokstäver, slumpvis hängande i luften, som julgranskulor upphängda av barn i en julgran, utan någon slags logik, men ändå inte utan att betyda någonting! Som barn målar teckningar på dagis, vem skulle få för sig att tro att Ted, 5 år, målar teckningar helt i svart, utan en sorgen och dyster min? Och på tavlorna, hängde hjältarna, porträtt, inramade, till att aldrig komma därifrån, hjältarna med blickarna, som om deras liv var menat att hänga där, men ändå inte nog, för att hänga kvar.

Blad efter blad, ångest, och tankar om döden, just därför att livet är så nära inpå. Alla dessa sömnlösa nätter! Blad efter blad kastas jag fram, för hur han såg världen från sitt sovrumsfönster, som han läste Goethe, inbillar jag mig, samma förhållande har jag till honom; med samma blick, inbillar jag mig, läser jag hans ord!

Hur han egentligen hatar sina föräldrar, och hur han hela tiden försöker lära känna sina systrar, utan att förhoppningar om att lyckas, för att han vet att dom lever i en helt annan värld, men försöker en gång till, just därför, att i hans systrars blickar ligger spillror om vem han är, vad han kommer ifrån, och han förväntades att bli. Allt detta är också mitt liv.

"25 maj. Svag tempo, lite blod.

1 juni. Ingenting skrivit.

2 juni. Nästan ingenting skrivit.

7 juni. Illa. Ingenting skrivit idag. Imorgon ingen tid."

***

>Julio was the lonely one,
And Julia was the only one,
Who ever meant any more to him,
Than a fast ”how do you do?”<
- Butch Hancock

***

Tekoppen fortfarande för varm för att lyftas. Jag ser hur mörkare färger strömmar från tepåsen och ner mot botten. Glaset med imma. Två sockerbitar bredvid.