552. Franz Kafka

Kärleken till Franz Kafka går kanske överstyr. Jag vet inte vad som händer sen. Med den blicken, Kafka är livet, Kafka är döden, Kafka dog, det är det enda vi vet. Att Kafka dog. Och jag står och stirrar in i spegeln ibland, mest för att låtsas att Kafka kanske bor inuti, mig. Att Kafka lever kvar. Men Kafka dog, det är ju helt, uppenbart. Hur ska jag ta mig härifrån, dagböckerna, utan att agera i självförsvar, mot alla som tänger undan mig, från spegeln. Hur ska man slåss utan att verka rädd, hur ska jag visa känslor, utan just, med slagen i sig. Hur ska jag ens kunna tro på att jag lever, om inte, för alla blåmärken. Som blivit, på sätt och vis, min enda kontakt till verkligheten. Just därför att jag, inbillar jag mig, agerar, med varje steg och varje rörelse, i självförsvar. Jag kanske slår mig själv, det angår inte mig, men jag är slagen, och nu stirrar min blick på alla sår, på alla blåmärken, och fast den verkar främmande, på ett sånt sätt, att jag tror att blåmärken är där, bara för att blicken finns. Som jag börjar tro att allt är mitt fel, som jag börjar tro på att blicken kanske är en del av mig, som jag börjar tro på Kafka igen.

***

If I felt in love, I would be in a world in which I could not live.

***

In science one tries to tell people, in such a way as to be understood by everyone, something that no one ever knew before. But in poetry, it's the exact opposite.

***

The tremendous world I have inside my head. But how to free myself and free it without beeing torn to pieces. And a thousand times rather be torn to pieces than rather it in me or bury it. That, indeed, is why I am here, that is quite clear to me.

***

My life is hesistation before birth.

***

In the fight between you and the world, back the world.

***

I think we ought to read only the kind of books that wound and stab us...We need the books that affect us like a disaster, that grieve us deeply, like the death of someone we loved more than ourselves, like being banished into forests far fromeveryone, like a suicide. A book must be the axe for the frozen sea inside us.

***

From a certain point onward there is no longer any turning back. That is the point that must be reached.

***

My guiding principle is this: Guilt is never to be doubted.

***

I have often thought that the best mode of life for me would be to sit in the innermost room of a spacious locked cellar with my writing things and a lamp.... And how I would write! From what depths I would drag it up! Without effort! For extreme concentration known no effort. The trouble is that I might not be able to keep it up for long, and at the first failure... would be bound to end in a grandiose fit of madness.

***

My doubts stand in a circle around every word.

***

Anyone who cannot come to terms with his life while he is alive needs one hand to ward off a little his despair over his fate . . . but with his other hand he can note down what he sees among the ruins.

***

Att läsa Kafka är en rädlsa, på gränsen till sammanbrott, att gå samma öde till mötes, att bli likadan, lika hopplöst förlorad, Kafka dog för att han inte kunde leva. Men vem ska jag annars följa, om inte den, som går åt samma håll. Och på begravning kommer dom kanske säga att allt var Kafkas fel, att han grävde min grav och sen lämnade över allt, till andra, att begrava mig, till dom ska jag säga, det var ingen grav, det var inte heller en grop, det var en utsiktsplats, och det var ett torn som föll ihop, inte för att någon gjorde sönder det, men för att det egentligen, aldrig fanns någonting där, värt att se.