547. Joshua tree

Trötthet. Utmattning. På randen till ett utbrott. River stora sår. Och i dess hål: APATIN. Jag gillar mina funderingar. Jag gillar att tänka.

En kopp te, kan den koppen te rädda mig? Vill jag bli räddad? Är jag inte lika glad över att sitta här, som ett vrak, och känna smärtan fylla mig, som apatin, från främmande håll. Jag känner apatin som kall metall, mot kroppens alla ben. Som barkbåtar i ådrorna; som fågelungars kvitter när natten är sen. När morgonen vankas; jag dricker spriten ren.

Är det inte smärtan jag söker upp, bara för att kunna sitta här och självömka; fälla lager av skinn. Är det inte sömnlösheten jag klär ut mig till, bara för att i min spegelbild, låtsas vara likadan, som Kafka, Proust, och Nietzsche. En maskerad för tröslösa barn. Jag står utan smink för någon att dra maskaran över mina ärr.

Apatin inuti, utan att höra dit. För en sekund, men så stannar jag upp, och tänker: om inte apatin finns, som kall metall mot kroppens ben, hur ska jag då känna värmen däri. Om inte som barkbåtar, vaggas till förstoppningens rand, hur skulle jag annars känna blodets flöde?

Jag tror ibland att ungdomen dog vid Joshua tree, 1973, just för att den var sig själv. Gram Parsons och för mycket knark, för mycket liv, och för lite tidsfördriv; eller snarare tvärtom?

Niclas skriver: ikväll blir det dans. Jag sitter med benen i kors. Tobiaz med Z säger: Björn kommer klockan sju, när kommmer du? Jag sitter med benen i kors och en kopp te. Lampan i fönstret hänger tänd sen i förrgår natt. Dit tankar inte förmår att återvända, mot tankar som inte kommer därifrån. Jag + Louise = sant? Men är jag kär? Är jag kär? För lite liv, för mycket tidsfördriv; eller snarare tvärtom?

Tankar, tankar, slår ihjäl min värld. Mot verklighetens fönsterbalk. Där regnet smattrar, finns jag. Där fåglar störtar mot fönsterrutor. Där snön ligger kvar, och isen hänger i tappar ner. En kopp te, två sockerbitar. I dag är jag stark. Är jag det? Tankar, tankar, och apati. Min värld i hundra bitar, skärvor, splitter, kanske mer, men fönsterrutan fortfarande intakt, hel, utan sprickor, hel, så fruktansvärt, hel!

Kvällar med Kafka. Förhoppningar om ett bättre liv. Sömnlöshet och Proust, rädslan för att bli kvar. Kanske är det ändå det jag vill. I en annan värld, vad skulle jag göra där, om inte att söka människorna som blev kvar, här.

Förtvivlan, ångest, förvirring. Känslan av att förlora, gör varje vinst, till ett att vara. Brasklappar skrivs, men är det inte brasklappar som borde brännas först och låt deras huvuden rulla lösa, som stenar och bowlingklot, i rännstenen. Jag är inte bödeln, men jag är han som vann, just därför att jag stötte flest käglor ner. Dom som skriver brasklappar borde dö!