548. Matrester

Lukten av en söndagmorgon. Snön ligger tät, ingenting hörs.
En pensionär på andra sidan gatan rastar sin hund.
Jag står lutad mot en vägg, försöker tända en cigg.
Hunden drar i kopplet, och pensionären dras med.

***

Jag ska börja se över möjligheter, tillika riskerna, med att skriva en bok. Om jag skulle få ut den, säg det, om så skulle vara fallet, och någon skulle jämföra mig med Jan Guillou. Jag kommer få ångra det här, jag kommer få ångra att jag ens satt mig ner. Jag är inte som dom.

***

Ett kök, full av disk. Matrester längs listerna som torkat in och börjat mögla. Längs detta, en vattenkokare där handtaget går av, men den kokar vatten och jag häver mig över högen av disk, tar en kopp och river nästan ner hela tornet av vibrerande fat, glas, med söndriga skärvor, sprickor, och gammal mjölk. I koppen ligger en gammal te-påse som bitit sig fast i botten. Jag sköljer med varmt vatten. Lägger in ännu en tepåse, och startar ett nytt liv. I bakgrunden spelas Kimya Dawsons, I'm sorry that sometimes I'm mean, jag är övertygad om att det nya livet börjar här, om skivan bara kan ta slut. Med Nick Cave och The Clientele.

***

Persiennerna dras ned, över samvetet, vinklar så att solen inte kan se, i spegeln står du med händerna innanför byxorna och säger: i din kamp mot världen, stöd alltid världen. Jag vinklar bort dig med persiennerna, och får fram en reklamkanal på TV där det pågår någon slags tävling i att ge pengar till utsatta barn. Så jag stänger av TV:n med en knuten näve mot panelen som jag slått ner så många människor förut; dom jag gillat, men dom som fått mig att känna någon slags skam över att jag står där. Persiennerna vrids ännu ett varv, jag har ingen ånger kvar. I hörnet står en fåtölj med damm över sig, och jag sätter mig ner, sätter på TV:n i ren frustration, stänger av igen, och sätter på stereon. Lutar mig tillbaka, det känns som att jag faller bort, som att jag, tynar bort, som att jag bara upplöses med alla kroppsdelar var för sig, alla tankar isär, let's all drink to the death of a clown, jag tror jag vet, men håller tyst, att jag är precis lika utsatt som alla dom. Vi borde starta ett bnad ihop, vi borde ropa hur det är, vi borde starta ett fotbollslag. Men ingenstans, finns det någon, som förväntar sig något sådant, av såna som oss. Jag släpper bara tråden, i min hand, och låter persiennerna falla ner.

***

Och på en lapp på bordet står någonting kladdat, en streckgubbe som härjat klart och nu gått av till att ligga med benen isär och förbanna vad han blev och över honom står det att misären är en fjäril. Så jag gick till affären, en leksaksaffär i utkanten av stan, och där köpte jag den största håven som fanns.

***

Blogg 'n' roll..

***

Under köksfläkten har mamma något slags föredrag för hur man steker fläsk. Med lågstadiepedagogik, armarna, i klara gester, minen alltid stängd. Rösten, på bestämd nivå. Tonen, upp och ner, sen slut vid varje punkt. I bakgrunden brummar tvättmaskinen. Under sänglampan sitter jag och tänker, var det bara så här, undrar, pratar hon med mig, men, om det är så att vara vuxen och ha det bra, så kan jag lika gärna sitta kvar och tänka på all misär. Begrava min panna, i två smutsiga händer, höra, folket skratta på håll. Låtsas att jag finns. Låtsas att jag finns. Men tro på verkliga ting.