566. Vaknade upp

Vaknade upp och låg kvar, regnet smattrade mot taket. Grått ljus genom persiennerna, det är en sån här dag man aldrig vaknar upp till. Man bara ligger kvar, sätter på en skiva, ställer sig upp och går från vattenkokaren, datorn, och kylskåpet.

Brandmannen är blind, och konduktören lam, en bombarjacka och en sorgsen dam. Den förkrympta mannen, tittar ut, med blicken spänd, och handen höjd i beredskap, som om han tänkte fånga allt som åkte förbi. Flickan i blont hår, tittar rakt ner, mot fötterna, när dom vickar i takt, till vagnarnas kast mot spåren. Gatans barn drar förbi i grupper om fem och sex, med kropparna breda, brösten uppblåsta, som om tåget var ännu en, mörklagd gränd, en bakgata i rätt kvarter; dom äger alla oss; jag orkar inte vara med.

Dom ror alla upp till himmelen i en liten eka. Du kan se deras silhuetter lysas upp av blixtar mot böljande hav. Längst fram står, mannen ingen trodde skulle komma dit, längst fram står han som dirigerar farten, säger vem som ska ro extra hårt, så att ekan hittar rätt.

Hon bor i verandan till ett ödelagt hotell. Där radion spelar opera, när dagen blir till kväll. Livet tog slut, när den vävda mattan blev klar, nu ligger den i köket, och hon sitter på diskbänken, och betraktar den.