607. Triumf. Triumf.

Kvinnokroppen är överlägsen.
En kvinnas form,
Är det vackraste som finns.
All sorts lyrik går ut,
På att avbilda den,
Klä av den i ord,
Klä av sig framför den.

När ska man få kompensation,
För lidandet man bär på,
Dag ut, dag in.
Några plåster att pilla på.
En säkerhetsnål, att sätta ihop,
Olika delar, bitar, skärvor,
Av sitt, sedan länge,
Söndersplittrade liv.
När ska smärtan,
Acceptera den man är,
Som en vän, som en vän,
Som dess tvillingbror.
När ska böckerna man läser,
Börja bära en?
Jag har väntat länge nog,
Jag har väntat länge nog.
Men allt jag har sett,
Är amunition,
Gevärsmynningar pekar åt olika håll,
Leder, mig, vart jag ska gå,
Ni kuvar aldrig mig.
Nu kuvar aldrig mig.
Är frustration.
I ilska skriker kommentatorn ut,
KOM IGEN.
OCH KÄMPA PÅ.
På internetsidor viker,
Collegeflickor ut,
Sina anleten.
Alla verkar veta,
Att kärlek finns.
Behöver logik, för att börja leva igen.
Sympatier från fel håll.
Lite kärlek av fel sort.

Det är tragik i allas blickar,
Förtvivlan när dom ser,
Mina mynt ta slut,
I konduktörens hand,
Jag har fickor med hål i,
För att kunna smeka mina ben,
Skorna oknutna,
Jag vet att det är sent.
Skosnörena av,
Ryggen böjd.
Jag vet ditt fönster,
Och jag vet att det är sent.

Pom-pom-pom.
Livet rinner ut,
Ur fickornas hål,
Sagan om mitt liv,
Med sprayburk i min hand,
Fabrikernas väggar,
Möter självdistans,
Jag ska klottra att jag var där,
Jag ska klottra,
Vem jag är.
Under tiden vänds timvisaren,
Upp och ner,
Ner och upp,
Ner, ner, ner,
En sista gång.

Andas djupt, andas djupt.
Min egen mor och min egen mor,
Står i dörrposten, kvar,
När dörren slås igen,
Skriker i ilska, skriker
I frustration:
Kom igen!
Kom igen och andas då!
Andas djupt, andas alls,
Cassius Clay.
När ska allt jag bär på,
Börja bära mig?
Se och lär, se och lär,
Jag är till för det,
Se och lär, se och lär,
Men titta då.
Jag går roliga gångarter,
Gå efter mig.
Se och lär, se och lär,
Och gör precis,
Tvärtom.

När man snackar om styrka,
Och man snackar om STYRKA,
Blir det bara en manifestation;
För hur svaga människor,
Ska bli starkare,
Och starka människor,
Starkare ändå.
Vi kommer sprängas,
Av våra muskler,
När själen vill ut.

Och jag snackar om döden,
När jag snackar om döden,
Tar alltid, alla dom,
Jag snackar med, rollen
Som en
Begravningsentrepenör.
Vart ska graven ligga,
Vilken kista vill du ha?
Ungefär som att dom visste,
Att det var så jag dog.
En vind i fel riktning,
Det är över sen.
Hej, hej,
Det är över nu.
Jag ville bara ha någonting
Att snacka om.
Det är väl helt normalt?
Vi ska alla en gång dö,
Men alla verkar inte fatta det.

Jag gör dubbelfel
i LIVE-sändningar,
Men servess,
När ingen ser.
Jag har alltid varit rädd,
För att visa vem jag är.

Ett kast, en
Svunnen blick.
Ett bombnedslag,
Om alla ska dö,
Kan ju alla ändå
Göra det,
På samma gång.
Ett fall för dom
Bästa.
En klagosång.
För dom blev kvar,
Sover fiesta,
När det blir
Reklamavbrott,
Går alla ut,
Ett orkananfall!
Regn slår mot
Marken.
Döda barn,
Döda djur,
Bland kärnvapenavfall.
En massgrav grävs,
Med stora
Grävskopor,
Lastar jorden på
Lastbilsflak,
Som kör i illfart,
Fram,
Genom skogarna.
Chaufförerna fulla,
Det spelar ändå ingen roll.

En vind åt fel håll,
Blott en vindpust,
I mitt hår,
En vind, en vind,
I motsatt riktning,
Och jag går hem.
Packar väskan,
Och drar!
Medvind nästa gång,
Jag vill ha
Medvind i mitt liv.


***

Engelsmän är dumma.
Skottar är snälla.
Varför är det så?

***

Jag borstar sällan tänderna,
Dricker för mycket vin.
För många drömmar,
Håller mig vaken om nätterna,
För lite sömn,
Gör mig paranoid.
Tänk att knulla med någon,
Mot muren i Berlin.
Alla drömmar om
brudarna i Kiev.
En natt, vaknade på morgonen,
Av mina egna stön;
Elsa, 83.
Erfaren, kåt
men senil.
Bad en bön.
Tänk att älska
och citera,
Åklagarens dom
Mot Albert Speer.
När ska drömmarna
och jag,
Bli kompisar?

***

Det kommer att finnas en före Rimbaud och efter Rimbaud-tid i mitt liv. Inte så att jag ska ställa klockorna efter det, fira jul på mitt eget sätt. Men ändå, som Jesus var för dom kristna, det är Rimbaud för mig. Franz Kafka, Bob Dylan, Rimbaud.

Vem var det som sa att Carlo Marx var coolast i On the Road? Jag svarade att han hade coolast namn. Han är cool, men flippad, han är cool, men hjälten är Dean. En anti-hjälte, till ett alterego, som skuggbilden, av en american dream. I dess plats, står, fattigdomens svunna hjältar, förfäder, med påkar i sina händer, och rakade bröst! Vem var det som sa att Carlo Marx var coolast i On the Road?

***

Jag framför min datorskärm,
Som Hemingway vid sin kust.

I brusets trafik,
Begravs klockors alarm,
Det är sant att när man sjunger,
Riktigt högt,
Finns inte längre,
Någon tid.

Lögner börja leva,
När ingen tror på dom.
Änglar finns,
När någon störtar dom.
Så lever vi våra liv,
I spegeln framför oss,
Jag lever bara, när
Någon kallar mig
Vid namn.
Vi är bara djur,
Och instinkter.
Annars hade Jesus,
Levt idag.
Tittat på Indy car,
Och laddat porr.
Vi lever genom att dö,
Vi dör, genom att
Leva,
Som ensamma båtar,
Faller ner,
För vattenfall.

***

Med åldersgräns på 30,
Kommer spädbarn in,
Bara dom är brudar.
Gratis inträde dessutom,
Om dom har spets-BH och string.

***

Att dansa under stjärnhimmeln,
Att dansa alls.
När stjärnor faller;
Vi borde sörja dom.
Jag betalar mina räkningar,
Med en hand,
Hängande fri.
Med skatteavdrag och
Lönespecifikationer,
Förskott, på kredit,
Dra av lite moms,
För gravplatsen,
Jag växlar valuta,
Med den snyggaste,
Expediten,
Går bara till bankomaterna,
I självlysande neon.
Växlar kontanter, i
Banken med en
Blomsterabbat.
Slå in fröna,
Floristen,
Det är min enda present,
30 år på måndag,
jag ska dränka jorden,
med nektarin.
Fint ska dom ha det,
Fint ska dom ha.
Slå in fröna,
Floristen,
Jag vill känna mig älskvärd.
Fint ska dom ha det.
Fint ska dom ha.
Och när knopparna bryts,
Och pistillerna,
Står upp,
Bladen blänker guld,
Reflekterar solstrålars,
Glans.
Sätt dom i en vas,
Vid min gravplats.
Kistan, amorterad,
Som ett skatteavdrag.
Jag gräver gropen själv.
Om ni bara,
Planterar,
Blommorna bredvid.
Låt bina smaka av honungen.
Doften av mitt liv,
Ska bli honung i ditt te.
Jag vattnar skotten,
Med nektarin,
Jag vattnar skotten,
Varje dag.
När söt honung,
Silar mellan tänderna,
En tunga så len,
När söt honung rinner,
Ner i halsstrupen,
Kommer du minnas,
Hur fin jag var.
Inte fin, fin.
Men att jag älskade dig.
Låg i sängen sena kvällar,
Satt vaken, hela nätter,
För drömmen,
Min enda dröm,
Att dricka honungste,
Med dig.

***

Tomma händer,
Tomma fickor,
Möter tiggarnas,
Tomma blickar,
Med ett,
Dollarflin.

***

Jag kan bara skriva varje ord,
Med den fulla, övertygelsen,
Om att ingen ska läsa det.
Jag fyller papper, med bokstäver.
När dom häller bläck i mitt hår.
Jag vässar blyertsen vass,
När dom vässar,
Sina tungspetsar.
Ni kan säga vad ni vill.
Ni kan håna mig.
Spotta på mig.
Jag skriver inte för er.
Om jag ändå hade skrivit för er.
Nu skriver jag för er:
’Mitt liv är bra, jag har en hund som är fin.
Min barndom var lycklig,
Jag rastade,
Föräldralösa svin.’
Det där skrev jag bara för att rimma.
Jag skriver saker som rimmar.
För att hitta fram.
Som nunnor plockar blommor,
Även vid sitt forna
Klosters ruin.
Dessutom sorterar
Dom, in dom i
Färgglada buketter.
Mina rim, sorterar jag,
Bland vassa trottoarkanter,
Och mjukaste rännsten.
Mitt liv allierar jag, med
Gatusten, fågelben.
Till rimmen abdikerar jag,
Med en blomsterkrans.
Buketterna förenar jag,
Mot ruinens brant.
Balanserar, balanserar,
Balanserar jag.
Betongens ena sida,
Mot en ockuperad bit,
Mark, cementen,
Arrenderar jag,
Till folket som ser på!

En sista strof,
Analyserar jag.
Som dårarna förpassas in till,
Bakgrunden,
Förpassas förlorare till minnena,
Förpassas vinnarna till dans,
Och ett evigt putsande,
På troféer, bucklor,
Dödfödda liv, liksom,
Sanningar och epoker,
Förpassas till
”Det var en gång”.
Det var en gång. En sandad gång.
Som tiden föder änglar,
I varje dröm.

Även den ljuvligaste sommardagen,
Med den ljuvligaste,
Harmonin,
Kan må bra av att lyssna på,
Wagner ibland.
Med detta inte sagt, att
Vi ska
Förpassa, försegla, fördriva,
Och förvissa:
Våra egna liv, till
Sånt vi föddes bland,
Men sånt som inte fanns.
Sånt vi föddes av,
Förövarens vilda segerdans,
Sånt vi föddes, för,
Jag tror inte vi föds, precis,
Vi väcks till liv.
Som väckarklockan ringer,
Hör vi barnmorskans puls,
Våra morsors stön,
Och tunga andetag.
Dags att vakna,
Gå till fabriken.
Fylla lunchboxen med fisk.
När vi dör så somnar vi,
För att väckas på morgonen,
Vad händer på helgen,
Vilka lever där,
Vilka lever så,
Och vilka lever då.
Där lever spriten,
med sina förälskelser.
Där lever beatpoeter sina liv.

***

Som segertåg genom stan,
Drar vi fram våra liv,
Som hånfulla plakat,
Mot samtiden.
Triumf. Triumf.
Vi vann!
Men från och med nu,
Kommer framtiden.
En parad av svunna tider,
För stora minnen,
För tunga smycken.
Det som fanns igår,
Finns inte längre kvar.

Att göra dåtiden till bästa vän,
Är att göra framtiden till fiende.

Nutiden lever bara dom få gånger,
På en livstid, då man ser en sak,
Göra någonting,
Som inte påminner om något man gjort förut.
Heller inte ämnar att göra igen.
Alltså är nutiden en plats, helt befriad från tankar.
I vars tomrum, snart människor kommer tränga sig ihjäl,
För att säga att dom var där,
’Och då såg det inte alls likadant ut’.
På väggarna hängde ramar, i ramarna,
Såg alla sig själva och trodde
att det betydde någonting.
Nutiden, ett rum, vars utrymme,
Någon snart kommer lägga beslag på,
Som alla, nästan alla, lägger beslag på,
För att flytta ut sina egna tomrum till annan plats,
Hänga i ramar, och kanske döpa dom.

Samma penna som skrev att gud var död,
Skrev också om kärleken,
Skrev också om kärleken,
Att kärleken var någonting att leva för.
Kärleken till hjältar, kärleken till gud.
Rätten att leva. Rätten att dö.
Rätten att tända eldar.
Rätten att låta elden brinna ut.
Om gud är död, vad skulle ha dödat honom?
Om inte, en spegelbild, självförakt, hat,
Och vin blandat med sömnpiller.

***

En bok måste lämna lite över för läsaren.
En tavla där alla penseldrag drar åt samma håll,
Är ingen bra konst. Är det ens konst?
Jag vill se kamp, inre strid, och blod.
Dom som vet hur allt ska gå kan aldrig förklara,
På vilket sätt, och varför, varför, varför det är så.
Ett pussel där varje pusselbit passar in perfekt,
Redan vid första försöket, är inget anständigt liv.
Ett liv värt all leva? Ens ett liv?
Jag säger: bränn pusslet!
Köp ett annat pussel, börja lev min vän.
Ett liv är inget liv, ett steg är inget steg,
Så länge föräldrar inte hatar vart du går.
Ett liv, inget liv, om du inte kämpar för det.
Kampen i sig, är det levande.
Rädslan för att dö, för att förlora, för att inte orka mer;
Är livsglädjen.

***

Se konst, se poesi, men se konst.
En tavla ska få åskådaren att känna,
Hur ska man känna med någon som inte känner själv?
Ett motiv, en tavla målad som om varje färgnyans,
Var en smärta. Lidandets konst.
Bara så kan man identifiera sig med konstnären.
Och känna för han, känna med han, känna som han.

***

Monument reses med vilken ansträngning.
Statyer gröps ut, dom har sett allt.
Dom har sett allt. Med.
Kraftigare ansträngning,
Än vad som krävs för att stanna vid liv.

Jag ser folk som går i ring.

***

Folk ger sig för att andra ska tycka synd om dom.
Det är en ny tid, vi slåss för att vinna.
Det enda vi lär oss, är att älska vinnare.
Hur många seriefigurer förlorar ibland?
Hur många pokemondjur med bara en arm?