608. Blotta dig, blotta dig, blotta dig..

Kaffe nätterna igenom, jag överlever nog. MSN-konversationer, jag inte kan förstå, håller mig vid liv.

På utsidan, så kallt och kalt. I deras rum bubblar det, TV:n flimmrar, utanför står allting still. Mannen som blottar sig på gatan, kommer aldrig försvinna ur sin tid. Männen som blottar sina liv, männen som skriker ut sina ord, kommer aldrig försvinna med sin tid. Förbi går dom välklädda, pryda, och skrattar förnämnt; nästan oförskämt; att det kan vara så. Dom döljer sina nakna kroppar, med kläderna. Dom döljer vilka dom är, tills dom inte är någonting annat än kläderna dom bär. Begraver sina liv i konsten att inte blotta sig, i konsten att gå. Men rastlösheten och apatin, kommer alltid finnas där. Jag begraver mig hellre däri. Än att låta kläderna begrava mig. På balkonger står folk och röker, grannar klagar, till tonerna av klassisk musik. På TV:n i de bubblande rummen, klär stora män upp sig till partiledardebatt. I större kostymer ändå, som om dom vet med sig att dom själva faktiskt är rätt så små. Det är fest i stan, men ni sitter kvar och beklagar er, begrundar, nakna mäns misstag, skyller världshistorien på dom, och planerar en framtid utan dom, skrider planer, redan långt gångna hur man blir av med såna. Som står på gatan och skriker ord. För att döda sånt, måste ni beundra dom. Det finns inget sätt att döda, som inte nakna män, har kommit på. Jag tänder en cigarett. Jag tänder en cigarett. Det finns så många saker jag inte förstår, är väl ingen idé att ens försöka, så jag står kvar, tittar in i bubblande rum; på utsidan är allt så kallt. Fasader till hus, betong vittrar loss. Rökmolnen tynar bort, till annan rök, och andra moln, på långt håll, kan jag se eldarna. Någon gång ska jag bära facklorna, mitt liv: är bra böcker. Jag vill läsa bra böcker, det är allt. Ni kan skratta åt mig, förnämt säga, att åt såna som mig finns inget hopp. Och ni kan döda mig, bara döda mig, med mina ord. Ett plagiat på posten, från okänd adress, han säger att jag skriver, ord, som berör, och någon gång, för någon gång finns bara aska kvar. Och ni kan döda mig, ni kan döda mig, men bara döda mig med mina egna ord, för jag har redan skrivit vem jag är. Ni kan bara döda mig med mina egna ord. Som det krävs tenorer, för att skildra tystnaden, krävs det tystnad för att sjunga deras sång. Som det krävs speglar för att döda vackra män, krävs samma spegel för att se skönheten; och alltid någon annan; som putsar spegelbilden.

Dom skrattar åt oss nu. Dom skrattar åt oss nu. Men det är ingenting att bry sig om. Stå bara kvar, stå bara kvar, nöjd, och inte angelägen att förstå. Låtsas inte förstå, låtsas inte att du kan, bara dom som tror dom vet, kan blåsas utav lögnaren, bara dom som tror dom vet, kan överlumpas utav sanningen. Men myten om dig själv, är lika dimmig som förut. Diffus, och utan liv, tills du går på den, och faller handlöst därifrån. Då blir du lögnaren för alla andra; jag tror dom skrattar åt oss än.

Alla sanningar är påhittade, ni vet väl att det är sant. Varenda tanke, blir sanning, så fort någon tror på den.

En dvärg går på bussen. Alla pekar i smyg, och skrattar tyst, så tyst de kan, åt hur liten hon är. Som att hon inte vet det själv, som om hon inte förstår. Tänk om alla dvärgar skulle gå runt på gatorna och skratta åt hur stora alla andra är. Vilken vacker syn, vilken vacker syn, jag hade skrattat med dvärgarna, jag hade skrattat åt er. Med en cigarett mellan fingrarna, ett paraply under armen; så ska jag beskåda det. När regnet faller är vi alla lika små. I tystnaden och mörkret, finns bara oss själva att skratta åt.

Bara i dagar av sorg, finns den genuina tacksamheten hos ett helt folk, att visa uppskattning till orkestern som spelar i pauserna mellan olika evenemang. Den blinda spelar vad den hör, den döva skriver vad den ser. Som om inte, orden själva tittar. Vi behöver känslor, i våra liv, vi behöver någon att hålla om. Tonerna; musiken; gör alla rörelser vackra. Vi rör oss alla till musik. Det betyder inte att vi måste jaga dom, tonerna, det betyder inte att dom, springer bort från oss, dom kanske inte ens har ben. En dyster min blir ljuv musik, när vi sluter ögonen, en olycklig blick, blir en hel novell, som ord till ljuv musik. Inte för vad den ser, men hur den tittar på någonting, som sakta försvinner utom synhåll, toner utom räckhåll. Rädda mig, rädda mig, säg att jag är fin.

I andra sidan luren, på en annan planet; säger någon åt mig att torka tårarna, bort från min kind; now ain’t the time for your tears. Men klumpen i halsen sitter kvar. Ni kan höra mig, ni kan höra mig, ni kan höra den, om ni så, bara, slutar skratta någon gång. För mycket oro, över era egna liv, för mycket tid åt att knyta slipsen rätt, om det fanns ett klädesplagg som kunde torka tårar per automatik, skulle jag bära det. Till dess, kan jag lika gärna gå naken i stan. Blotta dig, blotta dig, blotta dig, bara för att dom som blottar sig, inte ska skratta åt mig.

***

Crescendot i mitt liv, kommer vara längtan därifrån.
Ett vakuum, en dröm.
En kallsvettig sömn.
Med väckarklockan som mordvapen.
Vaknar jag upp i rätten, av att alla tittar på mig.
Försöker analysera mina drag, studera min mimik.
Åhörarna kammar mitt hår.
Advokaterna, lovprisar herren.
Åklagaren ber mig bekänna misstagen.
Jag vittnar, jag vittnar, mot bekännaren.
Och alla skrattar, i förakt,
När jag ber dom känna medlidande;
För guds skull: tyck synd om mig!

Vad har jag gjort, vad har jag gjort.

Trodde aldrig det skulle bli vi två.

Det går snabbare att byta TV-kanal än att byta kläder.
I framtiden kommer alla bära med sig en fjärrkontroll i sminkväskan.

***

Vi onanerar oss själva till sömns, bara för att vakna på morgonen med morgonstånd. Frågar oss själva, vad var sömnen värd? Om inte för sexdrömmar, dom har vi redan glömt av. Kåta som aldrig förr. Vi är kukar med ben. Vi har redan lärt oss onanera med fötterna. När vi lär oss onanera med tankarna, kommer inte ens benen finnas kvar.

***

Med raseri, skrivna ord. Tändaren blir ett bokmärke. På varje blad, skapar orden sin egen misär. Men ni som lär oss leva, lever inte själva som ni lär; då hade ni frågat hur vi mådde, och inte hakat upp er på sanningen. För många ängsliga blickar, för många ifyllda formulär. Jag vill ha en lärare som hickar, och säger: spring så länge benen bär. Fäller tårar, får bidrag, kompensationer, förmåner; ni vet väl att pengar svär? Om pengar hade sagt hur jag mådde, hade jag inte suttit här. Det borde vara rätt så uppenbart, för alla ni som sitter DÄR.

***

Bassaïas Paris. Det var hans Paris. Paris föddes i hans fotoblixtar, och framkallades i svart och vitt.

***

Ingen kan fotografera liv och död som Salgado. Lidande, smärta, just DÖDEN i sig. Ingen kan få döden så jävla levande, så jävla veklig, så jävla här och nu, som om alla människor återuppstår i Salgados blixtar, några för att spela levande döda, några för att spela döda levande. Alla på väg att dö, alla döende, oavsett om den ena sitter vid den andras dödsbädd, eller tvärtom.

Koudelka, apatin. Den tjeckiska apatin. Hopplösheten. Meningslösheten. Uppgivenheten. Drev Koudelka. I olika nyanser av grått slog han sig fram, slog inte, för trött för att slå, jag ser en sovande fotograf, som smyger sig in i gatuhörn, dunkla vrån, skuggor, gatuhörn, och tar kort som bekännelsen, för människan på bilden, att motivet med fotografiet, är att komma därifrån, vi kan gå hand i hand, att han är likadan själv, ett självbiografi, vi kan till och med hålla varandras händer när vi går, jag vet hur du känner, jag känner det; motivet är tankarna när han går upp ur sängen, inte orkar; och vilka tankar som rör sig i hjärnan då.

Riis, är alltid Riis. Människor stirrande in i kameran, som om han kom från en annan planet. Rädsla, inte rädsla, för människor som inte har någonting att förlora, nyfikenhet, misär, Riis porträtterade misären, och Riis vet för Riis var där.

Boris Mikhailov, jag såg några av hans bilder i en fotobok för ett tag sedan; shit. Wow. Tempo, bilderna klistrade på vita ark, klottrade med meningar, korta meningar, obalans, och dans, några ord om döden och två leende människor, lek, Mihailov leker; om Céline hade varit fotograf hade hans bilder sett ut så där. Fantasi, kort innan tankarna hinner fram, varje ord på väg från tanken till tanke, varje bild i tomrummet mellan hjärnbalkarna.

Riboud, såg några bilder, har bara sett några bilder, fascinerande. Måste kollas upp.

***

Lånat på biblioteket, idag:

Céline – Död på krita – verkar fullständigt jävla galen och genialisk.
Beckett – Mercier et Camier – lånad för 100 gången, Becketts bästa?
Dylan Thomas – Intill mjölkhagen – lek med ord. Som porlande vatten i en bäck, så rinner meningarna fram.
Shakespeare – Hamlet – den här gången ska jag läsa hela. Förra gången fick jag hem helt fel version.