612. Hemlängtan

Jag gör precis som jag vill. Jag hoppar i vattenpölarna så att det skvätter på folk, dom står och väntar på bussar ut i stan, som om det vore ett terrorhot i varje hörn. En man står och säljer en tidning, han kommer inte döda dig. Det är som att dom ser bomber i skyn som långsamt faller ner, letar sig mellan varenda grått moln för att komma ner till oss som målsökande raketer och spränga våra hus i tusen biter, bränna våra hudar med napalm. Jag ser inga bomber men jag är lika lycklig för det. Jag hoppar i pölarna och dom tittar på mig som om jag vore Saddam Hussein. Om det hade varit Saddam Hussein hade han hällt rakvatten i era ögon. Om Saddam Hussein hade stått bredvid pölen hade jag hoppat ändå; han hade bara skrattat och börjat göra likadan. Saddam Hussein är en lekpappa. En sån som andra barn kommer för att leka med hans barn, men egentligen vill de bara hoppa i vattenpölar med Saddam Hussein. Idag sitter han i fängelse, vart är världen på väg?

Dom kommer fram och frågar hur jag mår och jag vet att jag inte har någon rätt att må så som jag känner mig så jag svarar, allt är väl okay. Fåglar flyger och landar på taken. Vem har sagt att fåglarna ska stanna kvar när hösten kommer, vem har sagt att jag någonsin kommer få hålla deras hand. Det var bara jag i mina drömmar, som tänkte att det kanske skulle vara så. Jag hade fel, jag hade fel. Men jag mår okay, jag mår okay.

Sen försvann du, och efter det, blev alla andra som försvann, dina vänner, dina soldater, din armé, i kampen mot mig, i kriget, som du startade för att förinta mig. Så kändes det.

Alla går runt på stan och tänker högt, jag kan inte förneka att dom ibland har rätt. Men jag skulle inte erkänna det, jag skulle inte bekänna för dom, stora jävlarna, att jag likadan, fast mindre.

Jag reser för att komma bort, sen har jag ändå ingenstans att komma tillbaka till. Jag vill ha ett hem där alla saknar mig, jag vill ha ett hem som jag saknar ibland. Jag åker till Kina i två månader för att hitta hemlängtan, den rätta känslan, man får, när alla pratar främmande språk och tittar på en, som om dom pratar om mig, pratar dom om mig, jag förstår inte ändå, så jag kan lika gärna le, men egentligen saknar jag ett hem där alla pratar samma språk. Mitt språk. Det är därför jag åker dit, för att kunna längta hem igen.

På nätterna går vi och lägger oss i färska traktorspår, som ändå hunnit torka in, skrattar och somnar, vaknar upp varje morgon och hoppas på att traktorn inte kört där igen, kört över oss, lever vi? Är benen kvar, jag känner ingenting, men det är inte någon garanti. Så jag ställer mig upp och springer några varv, till slut försäkrad om att dom finns kvar, jag lever, jag lever, och vi skrattar vidare om samma skämt, vi skrattade åt när vi lade oss ner för att somna in.

Alla blickar som försäkrade dig, skulle försäkra dig om att allt var bra, egentligen lade dom bara en snara runt halsen. Jag har brutit mig loss, genom att håna dom. Konstigt att man måste döda något, för att folk ska förstå. Jag är på väg igen, jag är på väg igen, det känns bra, men märkligt ändå. Falla in i främlingars famnar utan att be om lov, kolla vilka som öppnar sig, och vilka som slår undan mig i självförsvar. Jag vet inte om jag springer för att jag är på flykt, eller om jag är på jakt efter någonting att fly ifrån. Jag kanske flyr ifrån, jag kanske inte okrar mer, det kanske var min spegelbild jag spottade på, skrattade så föraktfullt åt, höjde handen och pekade med pekfingret, sa: Hit men inte längre, för så nära får ingen gå. Det räcker nu. Det räcker nu. Jag är svag, och det är uppenbart. Jag har ingenting att bevisa, ni kan slå ner mig och håna mig, ni kan till och med få klippa av mitt långa hår. Jag tänker inte kräva någon ursäkt, i min spegelbild, är jag lika olycklig som förut. Jag blir nästan rädd för mig själv, jag vill bort härifrån.

Spegelbilden säger mer om rummet jag står i, skuggorna, det dunkla ljuset lamporna, dagens solsken letar in sig mellan persiennerna. Spegelbilden säger mer om rummet, än om mig själv. Det är dags att packa väskorna, jag måste bort härifrån.

Men jag lämnar spegeln kvar så att ni ska se; jag var bara en bricka i ett spel.

Och det var inte mitt fel, det var inte frivilligt. Ni byggde inte det här rummet av omsorg, eller av kärlek. Ni byggde det för att bli av med mig, för att kunna stoppa undan mig i ett fack, ni byggde det långt innan jag föddes, jag hade kunnat födas utan ben, utan armar, då hade jag varit en krympling framför spegeln, men rummet hade varit lika stort. Nu kräver ni att jag ska sitta kvar, vara lycklig, och visa tacksamhet för vem jag är, inför mig själv finns ingenting. Det är bara jag, en spegel, och en spegelbild, mellan det finns tystnaden.

Era blickar ser ängsligare ut nu. Men jag känner er, ni vill bara försäkra er om att snaran ligger kvar, som ett koppel och en hund, ni rastar ibland. Kom hit och säg att ni tycker om mig, kom hit och rasta mig, men när jag skiter på trottoaren skrattar ni åt mig, skäms, säger till folket som går förbi: titta vad han gör, och beklagar er sedan högt för att bajspåsarna är slut. Jag tänker bajsa på asfalten i hela mitt liv, så länge ni vänder ryggen åt och viskar som raggningsrepliker skrålas vid bardisken; att hundar som mig borde skjutas en dag.

Det var ni som födde mig. Ni kan inte låta mig dö, så här ung. Så här fri. Ni födda mig till att dö, jag fattar ingenting. Era förtvivlade blickar säger alla att jag är äldre nu.

Det är ett nytt spel och jag vill inte vara med.

Som spegeln säger till sin spegelbild, plocka ner mig nu. Och spegelbilden svarar: Utan dig är jag ingenting. Vilken misär, vilken misär. Det är inte mitt fel, ändå måste jag sona mitt förgångna, som horan biktar sig hos prästen, jag känner inte dom jag biktar mig för, men dom som jag biktar mig inför, säger alla att dom känner mig, vet vem jag är, och att jag borde skärpa mig.

Som vanligt fattar jag ingenting.

Jag äter upp mig själv som en aptitretare; vem har sagt att man inte kan bli mätt av sånt?

Det är ingen hemlighet längre: jag är inte alls stor. Och jag smutsar ner folket i min omgivning. Stanken av svett verkar sprida sig som en epidemi. En böldpest, på gatan kan jag se vilka som varit nära mig, smugit på håll, men kommit närmare än dom tror. Dom ser alla ut att lida nu!

Min morsa har lämnat mig. Min morsa har lämnat mig. Du blev som alla andra. Jag blev ingenting. Jag blev kvar, när du beställde tågbiljetten i sista minut. Jag såg dina armar röra sig mot konduktören: Vart ska jag stämpla min biljett? Jag såg hur lycklig du var. Hur förväntansfull och lycklig jag var.

Jag vill ha en annan värld, med någon annan, som inte känner mig. Jag är trött på det här: frågor om hur jag mår. Jag svarar ändå att allt är okay.

***

Tankar till bloggen. Varje dag: dagens låt. Varje dag: dagens citat.