616. 1.60 & Den skällande hunden & Död

Ord ramlar förbi framför ögonen. Alla dessa jävla ord, säger jag för mig själv och lägger mig i soffan med ett jävla leende. Jag måste svära, jag måste svära, jag måste visa för orden vem jag är, jag måste sätta ribban högt, jag har alltid sagt ribborna högt, och alltid misslyckats lika kopiöst, som när morsan och farsan hade köpt världens högsta höjdhoppsställning och världens minsta skumgummimadrass, det var första gången i mitt jävliga liv som jag trodde jag skulle dö. Jag såg bara en hund på långt håll, komma närmare. Jag gick i femman, hade precis börjat men sommaren hade stannat kvar några dagar över sommarlovets gräns, och jag la upp ribban på 1.20, hunden kom närmare. Så jag tänkte, jag springer nu, och hoppar, ungefär som det är för Stefan Holm när 5000meters-löparna drar igång och etiopierna drar igång sitt jävla tempo så att hela fältet blir ett resårband där Stefan Holm tillslut bara får 0.2 sekunder på sig att tänka, och det enda han hinner göra är, gissa? Dra handen igenom sin lugg, som inte ens finns! Rätta till linnet, som redan ligger fint, och sen dessutom, göra allt en gång till, 0.1 sekunder springer han iväg livrädd; och livrädd sprang jag mot höjdhoppsställningen som var så smal att jag var tvungen att konfroterar den tand mot tand, alltså rakt framifrån. Jag sprang skitsnabbt och hunden kom från sidan, rusade, så jävla fort, och hoppade upp i ett dyk, rakt på ribban, landade på ryggen, som i en halv volt, landade utanför madrassen och tappade andan.. Det var min första nära-döden-upplevelse, men jag sprang in till köket, där morsan och farsan lagade mat, och lade mig ner på golvet och sa, jag kan inte andas. Och jag trodde dom skulle bli helt galna, men istället så skrattade dom bara och sa, det är nog ingen fara, och jag tittade en sista gång och tänkte; är det så här jag ska dö? Av att ingen tror på mig. Hunden skällde utanför. Fortsätta skälla. Morsan sa att jag skulle hålla benen högt. Efter en minut kom pulsen tillbaka och jag svor för att jag inte klarade att hoppa 1.20. Så jag försökte en gång till. Och i 7:an, när jag var kortast i klassen och alla tjejer stod bredvid, på en gymnastiklektion, var det till slut bara jag och den längsta och snyggaste killen kvar. Han saxade över varenda höjd. Jag floppade. Och han rev 1.60. Så jag tog sats, tog ut kurvan, stampade ifrån med vänster ben, och vräkte mig över ribban, gjorde en bakåtkullerbytta i madrassen, låg kvar på mage, och hasade mig upp, med ryggen vänd mot dom, jag kunde höra tjejerna, jag kunde höra tjejerna, och för första gången känna mig som en levande person, jag kunde höra gympaläraren skrika, jag kunde höra killarna pusta. Så jag stod kvar med ryggen vänd mot alla dom, för jag ville inte visa hur glad jag var. Jag ville inte verka stolt, jag tänkte att jag borde visa någon slags glädje ändå, men kunde hitta någon balans i det där, att sträcka armarna mot skyn hade varit för kaxigt, att bara se helt oberörd ut hade varit för okänsligt, så jag stod kvar i några sekunder till, vände mig om, gick den längsta sträckan i mitt liv framför dom, tänkte på hur jag skulle hålla armarna, gick den som en grön mil, med blicken sänkt, ett leende som på inget sätt kunde blotta i vilken eufori som utspelade sig i min hjärna, vilken feber som hade omfamnat min kropp, adrenalinet, som hade gjort ögonen blodsprängda, men jag gick försynt till bänken, undrade hur jag skulle sitta, med armarna i kors, vem jag skulle titta på, vem jag var, sa att allting bara var tur, med samma tonfall som skulle sagt förlåt, om jag hade råkat trampa på den största killens tå, dom kom fram och sa att jag var bra, idrottsläraren gav mig MVG på stående fot, och i bakgrunden hoppade Oskar sina sista hopp. Han rev andra, på det sista fick jag till och med säga att dom skulle flytta sig så att jag kunde se, att dom skulle vända sig om och titta själva. Det hade bildats en halvring runt bänken där jag satt och undrade vem jag var. Jag kände mig minst i hela världen, och obekväm, nästan som om jag var ivägen, nästan som om jag hade tagit Oskars plats längst upp på prispallen, nästan som om jag begått något slags brott. 1.56 cm lång, jag hade hoppat högre än min längd. Jag kände mig minst, det var bara tur. Och alla andra som såg mig då, måste trott att jag var mindre ändå, och den osäkraste killen i hela världen. Jag tänkte på köksgolvet då, jag tänkte på skällande hunden. I omklädningsrummet satt jag kvar längst av alla och stirrade på klädkrokarna som om jag räknade fingrar på min hand, dom ryckte upp mig och frågade om jag skulle hänga med till matsalen, jag svarade att jag kommer sen. Jag kommer sen, gå ni först. Dom slängde upp sina väskor på ryggarna, svingade sina blöta hår fram och tillbaka, lät dörren bara svepa igen, utan att slänga igen den, utan att smälla den mot dörrposten. Jag vågade knappt visa mig igen, plötsligt blev jag rädd för vem jag var. Så jag smög mig in i matsalen, satte mig vid deras bord, började äta frenetiskt, febrilt, slukade potatisarna, sög i mig mjölken, tittade upp på och såg att dom stirrade på mig, som om jag kom från en annan planet, den tuffaste killen i klassen lade ner sina bestick och sade: vet du vad du är, känns det som, det känns som att du är ursäkt till din egen existens, han hade sagt det innan, mer som ett skämt, men ändå lite retfullt, alla skrattade, och han sa det igen, och skrattade. Jag tänkte att jag borde bli tuffare, kaxigare, skriva autografer till dom som inte ens vill ha. I vintras, körde han som sa det till mig, dom där orden, i början av januari körde han in bilen i en bergsvägg, för ett lyckat självmord. Om jag bara hade sagt detsamma när jag satt där, och menat det, så hade han kanske förstått. Men jag går till hans grav ibland, lägger blommor eller stirrar bara hans gravsten som är slår mig som en, som en, som en nyhet varje gång jag läser det, namnet, födelsedatum, och dödsdag, jag tittar ner i marken, viftar undan några tårar, blundar, och tänker på den skällande hunden. Skumgummimadrassen. Och dagen då jag hoppade 1.60 för ett helt högstadium, och vann över mig själv på rätt sida av matsalskön, bara genom att inte gå dit, han ägde den, genom att alltid vara först, jag vann min plats i omklädningsrummet, bara genom att sitta kvar; jag tänker, tänk om det var han som satt där förut, jag kan inte riktigt komma ihåg, platsen längst in i hörnet, platsen som alla ville ha. Tänk om det var hans plats, tänk om det var mitt fel.