614. Tänk om skynket faller ner

Jag hade väntat hela kvällen på datorn, så att när jag satte mig ner, vid midnatt, blev jag stressad, upphetsad, till slut uppgiven, och helt slut efter bara några meningar. Kan inte sluta svära över pojken som satt här hela kvällen och ockuperade datorn. Så många svordomar ven igenom mitt huvud när jag såg honom sitta här. Jag satt bredvid, stirrade rakt fram, försökte behålla orden jag hade i hjärnan, redan strukturerade och klara, tankarna staplade och uppradade, vågade inte ens läsa en bok i rädsla för att det skulle bryta loss helvetet igen. Till slut ilska och raseri, i all hast fick jag tag på en penna och en servett på vilken jag kunde skriva ner det som fanns kvar. Det hängde i trasor ner över ögonen, skymde nästan min sikt. Kunde inte sluta titta på pojken som satt där, trots att jag visste att han bara drog ner mig i skiten. Varifrån denna underkastelse till ord?

***

Så hänger jag mig över relingen. Klamrar fast vid tangenterna, som om de var barnvagnen, i vilken, mitt eget barn låg. Jag styr barnet mot ljusare tider. Men släpper taget när det lutar nedför.

Ni kommer aldrig se helheten. Kvar finns bara fragment. River isär intrycken i små delar, varje handling blir en rörelse, varje rörelse ett stilla fotografi, motiven har jag ingen aning om, så att det jag läser, ser, och tycker om, kan jag föra in, som skavda bitar, i pusslet om mitt liv. Tjugo böcker läser jag samtidigt, några rader var, varje dag. Jag sväljer orden, dom sväljer mig.

***

Dom levande begraver dom döda. Dom döda visar ingen tacksamhet.
Dom gamla står på tur att dö, tar nummerlappar står i kö,
I begravningsbyrån, medan deras barnbarn köar likadant,
För biljetter till Srpingsteen, på första parkett.
Om den krockar med begravningen, så finns i alla fall iPoden.
I begravningsbyrån står dom gamla, och väntar på sin tur,
Läs upp mitt namn så att jag hör, min hörapparat har virus i sig.
Dom gamla dör ändå, dom kan man lika gärna spöa skiten ur.
Men det är inte sant. Om dödar allt det döende, finns bara spädbarn kvar.
Och spädbarn dödar spädbarn, annars äter räven dom.
Den sista kvar, för stå med rumpan bar, gräva graven själv.

Men folk tänker inte på det, med samma rörelser som man gräver massgravar,
Kan man plocka blommor på en äng. Med samma rörelser som man bygger kistorna, med samma rörelser kan man vika pappersflygplan. Istället för att döda, kan man göra snöänglar. Vi borde göra snöänglar istället. Vi borde inte bry oss så mycket om dom döda. Vi borde inte ägna så mycket tid åt dom döda. Dom är döda ändå. Vi borde inte bry oss så mycket om dom döda, dom döda visar ändå ingen tacksamhet. Dom klarar sig. Dom klarar sig. Vi borde göra snöänglar! Vi borde göra snöänglar! En hel armé av snöänglar, vad vackert vi ska ha det. Sen kan snöänglarna bygga gravarna, med samma rörelser, som dom flyger hem till oss. Och under vingarna, där sitter vi.

***

Rätten till existens. Är rätten till självdistans.
När dom starka dör, stannar dom svaga kvar.
Aldrig är det tvärtom.
När lagböcker skrivs som en satir,
Fängsla dom som skrattade sist!
Låt rätten till självironin,
Stå i matsalskön och svära sig varm.
Lagen om tolerans, ignoreras utav domarna.
Lagen om obalans, måste balanseras, för att lydas.
Demokratin går ut på att förgöra det.
Men dom laglösa får aldrig något parti.
Samhället går ut på att försköna,
Dom som förskönar samhället.
Paranoia och moral går hand i hand.
De cyniska, och uppenbart förföriska,
Knyter vänskapsband.

***

Och ni säger, jag, jag, jag, allt jag skriver handlar om mig. Ni vet inte hur många människor som passerat förbi i spegelbilden. Men när jag vänt mig om, finns ingen där. Någon måste ha förtalat mig. Men det är ingenting jag tänker på.

Jag hade tänkt skriva idag. Jag hade tankarna, orden, rytmen. Böckerna vid sidan om, drömmarna, under, rymden över, och blodet pulserande genom venerna. Sen kom en liten unge och tog datorn, jag kunde inte skriva, jag ville döda honom, men uppträdde ändå lugnt och behärskat. Han satt där i säkert en timma, tills alla ord hade översvämmats av ilska, och raseri. Vi pratade, jag skrattade åt Simpsons, och fick till och med lite dåligt samvete när han efter en timma reste sig och gick från datorn. Vilket liv, vilket liv. Nu måste jag pumpa upp mig själv igen, slå mina händer mot bordet, röra igång blodet, stampa med fötterna, dra djupa andetag, vinna, slåss, vinna, slåss, vinna, med vilken kamp jag skriver mina ord. Det har tagit över mitt liv, det är alldeles uppenbart.

Eftertanke, det kanske är bra att ibland få ett avbrott från skrivandet. Att inte kunna skriva, dämma upp orden, hitta kraften igen, hitta ilskan, energin, och känslan av att jag kan skriva vad som helst, det spelar ingen roll, ingen läser det ändå. Nu sitter jag här igen, knappast alls på gång, nästan tafatt, matt, men jag väntar på att tempot kommer tillbaka. Vindarna, den jag är.

Vilsen, galen, och förlorad, bara så kan jag skriva mina ord.

Tittar mot stjärnhimmeln; tänk om skynket faller ner. Och på andra står gud, och han röker cannabis och är dryg och säger fula pikar, om vem jag är. Tänk om skynket faller, som en ridå. Och alla stjärnor bara visar sig vara plastkulor som i en julgransbelysning, som gud har köpt för halva priset på Ica Maxi i himmelriket. Tänk om jag får kulorna i huvudet och dör.

Man älskar bara det man tror består. Kärleken är förgörelsen. Snart finns ingenting kvar. Alla är kära, sen dör alla. Vad är skillnaden?

Större distans till orden, är sundare, än det här. Större distans till döden. Större distans till allt. Nu äter jag upp det jag ser; spottar ut det som smakar skit, sväljer resten helt. Folk står i TV:n och berättar om sina lyckliga liv, lägg, av, lägg av, ni trasar sönder vår omgivning, ni är inte lyckliga, ni tror ni vet, ni är inte lyckliga, allt är bara skit.

Lyktorna på marken reflekterar stjärnhimmeln. Fimparna i askfatet reflekterar själen. Allén är mörk trots lyktorna; askan fylls på för varje eld som tänds. Själen svag, cigaretten tänd, brända barn, börjar leva igen. En sista suck, ett sista andetag, när röken andas ut, då blundar jag. Bränders lågor följer ingen lag, jag andas, en gång till, av välbehag.

Jag dricker kaffe på stående fot. Som jag läser Rimbaud med höfterna vickande. Så många gånger har jag kastat böckerna mot, platsen där jag stod, står någon annan nu, fler är gångerna dom kastat mig, vägen tillbaka hem, består av ord, och endast ord, vägen tillbaka hem, är stor, men inte stor nog, kantad utav ord, och bara ord. Vägen hem är bara ord.

(Dunkar huvudet i takt när jag lyssnar på musiken, lägger mig på rygg när jag blir besviken.)

Det finns två sidor av sanningen. Den ena tror alla på. På den andra sidan står. Och dom tror dom känner mig, dom tror dom vet, dom vill ju bara rädda mig, från helvetet. Dom tror dom förstår. Dom tror dom vet. Och pekar ut alla på fel sida av gränsen, till lögnare. Att ta saker för givet är att ha fel; vet gör bara lögnaren!

Folk dör, folk bara dör och dör och dör. Vi behöver någon att identfiera oss med.

Jag ber förlorarna om råd, för att vinna kampen om mig själv.

För snabba beats, för vacker sång; vi behöver musik att knulla till!

Förhoppningarna om förintelsen, bygger på dagdrömmar, drömda i självförsvar, antecknade i tidsfördriv, talade som skämt, men någon här förstår inte ironi, ett världskrig till, ett världskrig till, jag glömde av att säga skämtade, ni hörde mig inte, nog, ni såg mig bara le, förhoppningarna om förintelsen, förintar förhoppningarna i sig.

Jag dricker kaffe på stående fot. Lägger mig ner när jag är trött. Med korslagda ben, röker jag. Läser Rimbaud med dunkande höft, fingrarna genom frisyren, hjärnan yr och frusen. Nävarna knutna. Armarna spända. Benen stampande, otåligt. Jag måste skriva ner allt. Jag måste göra det till mitt. Ett alterego tränger in i min värld, en främling gör entré i min spegelbild. Det knackar på dörren, och jag hör vingslagen slå. Stegen på håll, från trapphuset, utanför dörren finns ingenting, men dofterna sitter kvar. Jag häver mig över tangentbordet, pumpar ord, som jag pumpar armhävningar, jag måste skriva ner allt, för det jagar mig, in i varje mörk gränd, av upplysta farhågor, slocknande lyktor, mörka allér, jag skriver ner meningar för att bli av med dom, men när jag drar händerna därifrån, som jag tar händerna ur byxfickan, ramlar alltid nya ord ner. En misär, en misär, kom hit och titta på när jag klär av mig. Kom hit och smek min hud. Med Rimbaud ligger kvar i bakfickan, jag måste lära honom gå, sen kan ni lära mig stå still.

Dom spelar monopol på Norrmalmstorg, jag säljer korv på Majorna. Om dom vill ha senap, gå vidare till gå, om ni vill ha hotell, slå tärningen!

***

Läser igenom det jag har skrivit. Allt är värdelöst. Vem tror jag att jag är?

***

Den smärta jag bär på, av att inte kunna uttrycka det som finns inuti. Den spränger mig. Fyller hjärnan tills den är överfull. Ilska och raseri. Humörsvängningar, nästan ingen sömn. Och när jag väl sover, drömmarna som alltid drar mig åt alla håll och lurar mig med verkligheten, så att jag skriver även i drömmarna, läser det och vaknar när jag precis glömt av vad jag läste. Men fortfarande kommer ihåg att det var bra. Går upp, och inser att jag måste somna om, i jakten på ord. Jag är förlorad, det är uppenbart. Ändå bygger smärtan på att jag inte kan uttrycka det som finns inuti, för lite plats, för många tankar, alla halva, ingen rak. Ett trassel av vissna strån, om jag bara hade kunnat dra ut ett enda strå, för att ge plats åt andra strån, så är jag övertygad om att allting skulle ordna sig. Nu går det inte, och oförmågan äter upp mig, inifrån och ut. Denna ständiga självömkan, hur länge ska den pågå?

***

Vi ska alla dö. Frågan är för vem.

***

På väg härifrån, hakar fast. Upprepar, famlar bort. Mig själv i lidandet, träsket, letar efter ett sår att hålla om; jag blöder ju, jag blöder ju, tyck synd om mig.