639. Med en käftsmäll

Varje kväll satt hon och kollade ut genom fönstret,
På folket där nere som sprang förbi,
Lekte, i stora klungor.
Snart skulle hon dö.
Det fanns inte tid för lek.
Hon skrev på sin dagbok,
Varje dag och varje kväll.
För att lämna någonting efter sig.
Till omvärlden, kanske skulle en dag,
Dom lekande barnen läsa den?
Tumören växte inåt i hennes mage.
Om hon bara kunde vara där nere och leka med dom.

***

Jag skulle på en konferens med firman,
Men det hela visade sig vara en överlevnadskurs.

***

Jag har fullt upp med att överleva.

***

Arthur Rimbaud, det är väl ingen kamp. Det är mer en lek. Han är inte ens 20 år. Som tonåringen skriver han En tid i helvetet, där helvetet egentligen är en stor lekpark.

***

”Så sitter vi här ensamma igen. Allt är så långsamt, så tungt, så trist… Snart är jag gammal. Och sen kommer det äntligen att ta slut. Det kom så mycket folk i mitt rum. Dom sa saker. Mej sa dom ingenting. Och så gick på dom. Dom har blivit så gamla, så ömkliga och långsamma allesammans var och en i sin vrå av världen.” - L.F. Céline, Död på krita.

***

Kampen för att överleva
Utkämpas i min spegelbild varje kväll

Kampen för att överleva
Handlar aldrig om att tyna bort
Som ingenting
Just kampen i sig håller mina muskler,
Stora nog att kunna döda mig själv
Med en käftsmäll.
Att slå, eller inte slå.
Så står jag och poserar i spegeln,
Naken och kalkylerar,
Om jag bara hade varit bra på någonting,
Gestikulerar, som en försäljare,
Kom hit och köp min själ!

***

Den starka doften av kaffe som har stått på,
alldeles för länge,
tränger in i tapeterna, jag lutar mig emot,
färgar mina naglar och nagelband, svarta.

***

Hungrig, ingenting att äta. Såg en kastrull med gröt från morgonen. Klibbig och fasttorkad mot botten, i en stor kaka, strödde på socker, blandade runt med sleven, hällde på lite mjölk och åt.

Bara det att farsan sa att han vaknade när jag använde vattenkokaren, fick hela mitt liv att rasa samman. På natten, vad ska jag göra utan att te? Vad ska jag göra?

Mormor sa i förbifarten att mamma var disträ när hon var ung. Och mamma som alltid sagt att jag var disträ. Ordet fastnade och jag stannade, och lyssnade mycket noga. Plötsligt fick jag en ny bild av mamma. Plötsligt kunde jag, lite mer än förut, förstå mig själv. I och för sig kan jag inte se mamma som ett barn, hur jag än försöker. Det verkar så främmande. Det verkar så orimligt att hon ens har varit barn. Så jag gick runt i stan igår, helt avkopplad allt som rörde sig, jag gick runt och rörde mig i samma fart, så att jag skulle slippa tro att jag missat någonting när sakerna rörde sig bort från mig, jag gick runt i stan helt disträ, upptagen av tanken på att förstå vem jag är, och på något sätt passa in i sinnesbilden som förståndet överröst mig; att jag är en disträ person!