930. A, B, C

Datorn står på och jag har kopplat in mina hörlurar till datorn och satt på högsta volymen så att ryggmärgen skakar som tårna vibrerar med fötternas kall på klippavsatsen, till att inte ha något val och playlisten spelar Bright Eyes och hörlure sladden är skev och hänger ner, ut från datorn, och jag om sladden släpper och datorhögtalarna går på kommer jag väcka varenda en av studenterna i korridoren och några av dom ska gå upp klockan sex och plugga juridik och Conor Oberst sjunger Let's not shit ourselves och glaset med te står snett framför mig och hörlurarsladden hänger längre och längre ut och jag tappar cigarettpaketet in under sängen och försöker nå cigarettpaketet med en tv-fjärrkontroll utan batterier, men räcker inte ända fram och går ner på knä så att ryggen drar till sig hörlurarsladden och Conor Oberst spottar och sjunger A, B, C, och jag tänker att om musiken strömmar ut nu, så är jag fast, så är jag blåst och borde stänga in mig på mitt rum i flera dagar, och jag tänker att allt är så, att hela livet finns samlat i allt som hände i rummet precis då, och sladden stannar kvar och jag trycker in sladden så långt det går och byter låt till First day of my life och det känns som jag föddes om på nytt, och jag får fram en cigarett, öppnar fönstret, och tittar ut, glad över att bara vara.