935. Don't stand me down

Irritation, FRUSTRATION; som att söka efter Dexy's Midnight Runners på DC++ och översvämmas av COME ON EILEEN-filer, som att älska Van Gogh för en blyertsskiss han gjorde i mellanstadiet, och man vill skrika till alla där; att det är inte Kevin Rowland ni hör, det är inte den riktiga Kevin Rowland, HALLÅ, för den riktiga Kevin Rowland stod med den ena foten böjd och båda nävarna intryckta i fickorna, en rutig skjorta, så där sexigt, så jävla könslöst sexigt, så jävla fulsnyggt jävla snyggt; den riktiga Kevin Rowland stod så och sjöng My national pride och snackade ihop Reminisce (part two) och bara ylade iväg en jävla The waltz, och jag borde läsa filosofi nu, men det finns så många vackrare saker att göra, jag vill lyssna på Don't stand me down och gråta och sen vill jag klättra upp på ett berg så att alla ser mig och någon kanske förstår att Come on Eileen är bara en skymf för allt det där, för kärleken till Kevin Rowland och allt det fulsnygga som får världen att gå runt.

Kärlek.