941. Postsecret.blogspot.com

I American Idol-tider och stora skivbolag som bara, satsar, och satsar, på dom som är rätt så bra; musiken kom inte därifrån, musiken är inte sån, musiken var att sitta vid en vägkorsning och spela gitarr i ett dammigt Alabama, musiken är att se en mongolid pojke sitta ensam på sitt rum, med persiennerna fördragna, och lära sig ett C-ackord, flera timmar i sträck, en varm sommardag. Jag sitter på en tågstation och väntar på att dö, med gitarren i min hand för att spela för passagerarna som går av, dom som går förbi, och stiger på, dom som aldrig höjer handen och säger hej då, hello, wazz upp, eller något sånt.

Dom som bara går, går, går, och jag sitter kvar, i rädsla för att bli likadan. Drar ut strängen så långt jag orkar, och släpper, sjunger som om det betydde någonting, men låter rösten tyna bort med känslan av att inte orka mer. Det handlar nog om det, det handlar nog om det.