964. Platon: Staten, del 1 (Idélära)

PLATON.

Två olika världar:

Den världen vi tänker (föreställer) - idévärlden. Idéer.
Den världen vi ser - sinnesvärlden. Föremål.

Föremål kommer och försvinner, skapas och förstörs.
Idéerna om föremål stannar kvar.

Vi ser alltså föremålen genom idéerna av dom - vi ser alltså genom att tänka.

En stol är en stol för att vi har kunskapen och äger idén av hur en stol ser ut.
Idén av en stol, är ett föremål med fyra ben och en rygg.
Vi kommer aldrig att se precis en sån stol, som finns i idén (tänk djur, idén av en häst t.ex.).
Däremot associerar vi varenda föremål med fyra ben och en rygg, till att vara en stol.

Det är i idévärlden som vi är förnuftiga.
Och idén om det mänskliga väsendet är det som gör oss mänskliga.
Vi vet att vi är människor därför är vi människor.

Vi ser bara i ljus.
Vi blir bara sedda i ljus.
Synförmågan och förmågan att bli sedd hålls ihop av samma band; ljuset.
(Jämför med andra sinnesorgan; t.ex. smaken, hörseln, finns inget sånt samband;
Vi kan inte höra genom att bli hörda.)
Vi ser med ögonen.
Ögonen är de organ som mest liknar solen.
Utan att vara detsamma som solen.
Mörkret gör oss blinda.
Vi behöver solen för att se.
På samma sätt är det med själen.
(Ögonen är vår själ.)
Synen är vårt förnuft, är vetandet.
Ljuset är våra idéer, är sanningen.
Solen är idén om det goda, är idévärlden, föreställningsvärlden.
Idéer finns alltså för att idén om det goda finns.
I samma relation som ljuset och solen står till varandra.

Kunskap är kunskapen om kunskap.
Synen är ljuset som lyser.
Förnuftet är alltså idén om vårt förnuft.

Föremålen är det vi tittar på.
Vi behöver idéer (ljus) för att se.
Vi behöver kunskap (synen) för att tolka idéerna (utnyttja ljuset).
Utan idéer (ljus) finns ingen kunskap (syn).
Idéerna (ljus) och kunskapen (syn) liknar idévärlden (solen).
Men är inte likadana.

Är idéerna sanningen? Yes.
Är kunskapen vetandet? Yes.

Vi behöver idéer (ljus) för att se.
Och med idéerna får vi förnuft över det vi ser.

* Solen förlänar åt det som ses inte bara förmågan att ses utan också födelse och liv, tillväxt och näring - utan att solen själv är vare sig födelse eller liv.

(Tillväxt och näring = lust och sökande efter kunskap?)

Tolkning:
Idévärlden (solen) ger inte bara föremålen (det vi tittar på) förmågan att uppfattas (existens, egenskaper?) utan också födelse och liv (saker med födelse och liv är saker som uppkommer och försvinner, alltså föremål) - utan att idévärlden själv varken uppkommer eller försvinner.

Eller menar han när han skriver “det som ses”, inte föremål utan synen och alltså kunskapen? I så fall blir utfallet helt annorlunda: Idévärlden ger inte bara vetandet förmåga att veta (känna till/veta om sitt eget vetande)..

Säg att det inte är så:

Han menar då alltså att idévärlden; det vi tänker på, är evig.
Och att föremålen; det vi ser, inte är eviga.

Och eftersom han tror att vi föds med kunskap från tidigare liv, som dock har glömts bort, men väckts till liv av idéerna vi har av idévärlden; så är det ljuset som lär oss att se, och tror Platon i så fall att kunskapen är a priori, det vill säga, medfödd, och inte att den enda medfödda kunskapen vi har är lärdomen att lära oss se.

Ljuset gör att vi ser och blir sedda.
Idéerna gör att vi har kunskap om vår kunskap.

A. Ser vi bara för att solen skiner?
B. Eller skiner solen bara för att vi ska kunna se?

A. Äger vi kunskap bara för att idévärlden finns?
B. Eller finns idévärlden bara för att vi ska kunna äga kunskap?

Sista frågan igen:

B. Eller skiner solen bara för att vi ser den?
B. Eller finns idévärlden bara för att vi har kunskapen?

Tolkning:

Spelar det någon roll, ändå?
Är inte kunskap kunskapen om kunskap?

Är alltså synen detsamma som att bli sedd?
Är vetskapen om att bli sedd detsamma som att se?

Idévärlden är alltså en illusion där vi skapar illusioner om vad vi ser, och vilka vi egentligen är.