953. Blickar

Det var Bob Dylan som sa det. Han berättade om sin första tid i Greenwich Village, New York; den tiden när han hängde runt på sunkiga folkmusikställen och stal skivor från dom han bodde hos, läste Arthur Rimbaud och On the road, och besökte Woody Guthrie på senilkliniken; han sa att av dom folkmusiker som han såg och beundrade hade alla en sak gemensam och det var blicken. Som om dom visste någonting som publiken inte visste; kanske hur det var att stå där, på scenen och titta ut över alla som tittade på dom, utelämnad till att dö, ensam mot hela världen, övergiven, och uppkastad på en scen till att underhålla och sälja sig.

Den ukrainska fotografen Boris Mikhailov skrev om nästan samma sak, med tusch under ett av sina fotografier; Titta på mig, jag tittar på vatten - påminner om basketspelaren som säger, alla tittar hit.

Så ser vi genom att bli sedda, och förstår bara dom som inte förstår; det är en värld av blickar och jag inte ens lärt mig hur man vänder sig om.