965. Platon: Staten, del 2 (Idévärlden)

A. Ser vi bara för att solen skiner?
B. Eller skiner solen bara för att vi ska kunna se?

A. Äger vi kunskap bara för att idévärlden finns?
B. Eller finns idévärlden bara för att vi ska kunna äga kunskap?

Sista frågan igen:

B. Eller skiner solen bara för att vi ser den?
B. Eller finns idévärlden bara för att vi har kunskapen?

Det måste ha varit solen som kom först.
Och sen vår syn.
Alltså idévärlden kom först, och sen vår kunskap om den.

* Det goda är ej blott upphovet till kunskapen om de ting som vi har kunskap om utan också deras varande och väsen, även om det goda självt inte är något väsen, utan i värdighet och kraft höjer sig över väsendet.

Det är alltså idévärlden som gör att vi har kunskap.
Solen som gör att vi har ögon.
Och kunskapen är en avbildning av våra idéer precis som ögonen är en avbildning av solen.
På så sätt blir kunskapen ett föremål i sig.
Eftersom idén om kunskap finns och är det inte det som gör alla föremål till föremål;
Idéerna om dom?

Det börjar gå runt i ring.
Jag återkommer till det här.

* Skulle du inte också vilja göra det påståendet, att med avseende på sanning och icke-sanning avbilden förhåller sig till det avbildade på samma sätt som det man tror till det man vet?

Tydlig sokratisk influens; han påstår alltså att det man tror är sant, och det man vet är inte sant, som när Sokrates gick till Oraklet i Delfi och blev utnämnd till den visaste mannen i världen, och efter insåg att han var visats enbart för att han visste att han inte visste, det andra ansåg sig veta.

Platon snackar sedan om geometri och gör drar en parallell till idévärlden:
När matematiker pratar om figurer och diagonaler och omkrets, så pratar de inte om figurerna de har ritat upp framför sig, utan om figurernas idé, TALEN, på samma så sätt blir uträkningar och skisser till slut figurer, föremål, som är avbilder från idéerna. Det blir här uppenbart att det synliga kommer från tankarna.

* Antag nu även att det i överensstämmelse med de fyra avdelningarna finns följande fyra själstillstånd: förnuftet eller det rena tänkandet, motsvarande den hösta avdelningen, förståndet eller eftertanken, motsvarande den andra; till den tredje må du hänföra tron eller övertygelsen och till den sisa avdelningen bilduppfattningen. Ordna sedan dessa på så sätt, att du tilldelar dem lika mycken klarhet och visshet som deras objekt innehåller av verklighet och sanning.

Det rena tänkande - tankar och idéer - störst klarhet
Förståndet eller eftertanken - näststörst klarhet
Tron eller övertygelsen - tredje störst klarhet
Bilduppfattningen - fjärde störst klarhet

Han lovordar tankarna och förkastar det ytliga.

Efter det drar Platon fram den berömda Grottliknelsen som en liknelse över människans bildning och obildning:

Tänk dig att vi är människor i en grotta, som ända sen vi föddes varit fastkedjade där till att inte kunna vrida huvudet, och bara kunna se väggen framför oss; ljuset strömmar in ovanför oss, och bakom oss, lite över oss, finns det en eldslåga som kastar våra egna skuggor mot väggen. Mellan elden och där vi sitter går människor förbi, bärande på olika slags föremål. Eftersom vi inte kan vrida huvudet kan vi bara se skuggorna av det som passerar förbi bakom oss. Och vi kan inte se oss själva annat än som skuggorna som kastas upp på väggen framför oss. Och om vi samtalade med varandra skulle vi prata om skuggorna som syntes på väggarna, som om det var verkliga föremål. Och om det hördes ett eko för varje skugga som passerade förbi, skulle vi tro att det var skuggorna som pratade.

I denna grottvärld skulle ingenting betraktas som sant annat än skuggorna.

Självklart skulle det vara så.

Säg sen att vi skulle befrias från våra kedjor, till att kunna vända oss om och se dom som går förbi, till att gå upp ur grottan; då hade, påstår Platon, ljuset bländat oss till att göra oss oförmögna att “se de föremål vars skuggor vi tidigare sett”. Om någon hade berättat för oss att allt vi tidigare sett bara var ett gyckelspel till vad vi ser nu, hade vi, säger Platon, “stått där förvirrade och ansett det vi sett förut vara mer sant än det vi ser nu”.

Och när vi väl stod i solljuset skulle våra ögon värka av solljuset och vi skulle lättast och mest smärtfritt se skuggorna. Och vi skulle lättare se stjärnorna om natten, än solen om dagen. Och efter ett tag inse att det var solen som skapade allt vi såg i grottan.

Grottmänniskornas relation till verkligheten liknas här vid sinnesvärldens (den vi lever i, det vi ser) relation till idévärlden. Och synens ofullkomlighet gentemot idéerna. Att vi tänker genom att se. Att idéerna (solen / ljuset) styr vår kunskap (synen / ögonen), till att endast om vi ser ljuset (endast om känner till idéerna); skapa kunskap om det vi ser (föremålen); och kunskapen om idéerna blir kunskapen om kunskapen; som att; bara om vi ser solen och ljuset kan vi förstå att vi ser, vår synförmåga; och i slutändan blir det idén om kunskap kunskapen om kunskap.

Menar Platon med liknelsen och kedjorna i grottan att vi alla är fängslade till våra sinnens ofullkomlighet, yes; att vi ser med våra tankar (och inte tänker med våra ögon) bara föremål, som grottmänniskorna såg skuggor på väggen, så är idévärlden världen utanför och solen / ljuset är idéerna som får vår kunskap att väcka till liv till att se och inse att det vi ser är bara ett gyckelspel till det som finns utanför, i idévärlden, i tankarnas värld, och alltså är kunskapen om vår egen kunskap kunskapen om en idévärld.