969. Digerdöden

Jag låg i fosterställning,
hela natten,
darrade som ett asplöv,
och ville bort, bort, bort.

På morgonen drömde jag,
om en nyhetsuppläsare som satt,
i trasig kostym med spräckliga färger,
ovårdad frisyr och sa;

Digerdöden fanns inte,
det var bara ett stycke poesi.

Haha, liksom.

När jag vaknade gick jag upp,
satte på vattenkokaren,
fyllde ett glas med te,
och såg att någon hade lämnat,
Charles Bukowskis PULP på bordet.

Aha, så jag läste en sida,
två sidor, fem sidor, och sen
lade jag ner boke igen för jag
är rädd att bli som han.

Tänk att bli som Charles Bukowski,
egentligen, så vild, som ett djur,
och fri endast till att skriva om
fångenskapen; instinkterna, fitta,
fitta, fitta, och vin.

"Bukowski är GUD" står det klottrat,
på en tegelmur nära huset där jag bor,
och ibland när jag går hem, ensam med
händerna i fickorna, full, och med
blicken spänd framför ögonen bara för
att akta mig för nästa steg, ser jag
texten och håller med.