1276. Friidrotts-VM 1995, Koskei & farsan

Man säger att alla minnen är relaterade till någonting. Ett visst ting, som att fotbolls-VM 1958 kan vara förknippad med ett strykjärn som faster Greta tappade över farbror Göstas fot så att farbror Gösta skrek till och svor och precis då gjorde Kurt Hamrin mål, mot Tyskland.

Av sommaren 1995 och friidrotts-VM minns jag det vackra vädret. Hur solen stekte och fast än vi satt i en park utomhus kändes det som att vi satt instängda i en liten bastu, utan en dörr att gå ut igenom. Och aggregatet brann som en skärseld. Friidrotts-VM 1995 och det var jag, min syster, och farsan. Vi såg Koskei springa 3000 meter hinder, och sen bad farsan en långhårig kille framför oss att sätta sig ner; det visade sig vara stavhoppstränaren till Tysklands bästa stavhoppare. Och inte nog med det, bredvid oss satt en familj med en sån där digital videokamera, och jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Dom pratade ett främmande språk. Barnen lekte med videokameran och jag försökte titta på den så mycket som möjligt, utan att dom skulle märka att jag tittade åt deras håll. Så jag sneglade väl. När sen stavhoppstävlingen var slut och Bubka hade vunnit sitt femtioelfte VM-guld så ställde han sig nedanför och vinkade upp mot dom och det framgick senare att det var Bubkas fru och barn som satt bredvid oss.

Friidrotts-VM 1995 var också den första gången jag märkte av att farsan var sjuk, på riktigt. Innan dess hade det bara varit ärr på magen och sånt där. Men jag kommer ihåg att vi satt i en park och farsan frågade ursäktande om vi kunde sitta kvar ett tag till, för att han var trött. Och det var något i det tonfallet som antydde att det inte var normalt att vara så trött, inte för att han var så förfärligt trött, men just tonfallet, som om han bad om förlåtelse för att inte kunna röra sig i samma takt som jag och min syster.

Och det gjorde ingenting. Vi satt kvar och fick varsin läsk och sen pratade vi om den tyska stavhoppstränaren och om Bubkas barn och om Koskei och farsan tyckte att Koskei var bra.

Det tyckte jag och min syrra också.