1290. VM: Italien - Tyskland (igen)

Och så har vi det.
En sån där klassisk match.
En sån match som varje VM behöver för att uppnå statusen av ett VM.
En sån match där Gattuso gråter.
Och en match där Odonkor gråter.
Av olika anledningar, men i alla fall gråter.

Italien mot Tyskland hade allt.
I 119 minuter hade den allt utom just mål.
I 120:e minuten hade den dessutom två mål.
Och vilka mål. Vilka jävla mål!

För att uttrycka det kort och koncist:
Jag hade hellre varit i Grossos kläder nu, än att sitta här och skriva det här.
1-0 var sagolikt.
Ett sånt mål som Svanberg på en krönika någon gång kommer citera sig själv, på:
"I kombinationen betydelse och konst, så var detta VM:s mål."
Hämtat från VM-krönikan 1998 och det mästerskapets allra vackraste mål.
Det här skulle kunna vara en krönika om Italien.
Om fotbollen. Och om dess själva essens: att elva man som samarbetar alltid kommer att slå en nation av busvisslande tyskar och Michael Ballack.

Jag hade hellre varit i Grossos kläder nu.
Jag har alltid undrat hur det känns att göra ett sånt mål.
Ett sånt som för all tid framöver kommer att bära ens namn. Och mer än så; som kommer att bära ens namn framåt i historieböckerna så länge VM håller på och så länge det finns gubbar och tanter som skriver och så länge det finns papper att skriva på.

Och varför i Italien vann. Om detta tvistar inte ens längre lärda.
Det finns nämligen ingenting kvar att tvista om.
Italien vann för att Italien var bättre.
Italien vann för att Italien hade Cannavaro där bak. Ståtlig som en matador. Stilig som en italienare. Alltid på rätt plats. Nästan alltid bäst.
Italien vann för att Italien hade Buffon.
Italien vann för att Italien hade Gattuso.
Italien vann för att Italien hade elva man som alla visste att dom skulle vinna.
Och från den övertygelsen sipprade små, små, glimtar av forna storhetstider fram.
Stora nog för Lippi att använda sig av fyra stycken anfallare på planen, samtidigt.
Det kallas självkänsla. Det kallas att kunna kontrollera en match som man inte ens leder. Som kanske håller på att gå ur stöpet till straffar och en Jens Lehman som stirrar straffskyttarna i ögonen och igenom ögonen ända bort, till någonstans, jag vet inte var; men det måste vara en plats där inga straffmål existerar.
Och vi har sett det förut. Från Frankrike - Spanien-matchen; att om ett lag bara är tillräcklig mycket bättre än sin motståndare och vet om det så blir ett baklängesmål eller en missad målchans inte en dolkstöt i ryggen men som en klapp på kinden och ett lugnande; kom igen, det ordnar sig.

Och som det ordnade sig.
Grosso, på ett tillslag, nästan med ryggen mot mål och pang, utom räckhåll för Lehman.
Sen den där målgesten som i varje rörelse säger: vart är jag. Vart är jag.
Som med blicken säger: jag kan lägga mig ner och dö nu, för nu vet jag vad mina fötter var till för.
Men varför ska man dö när man inte kan höra snacket efteråt.
Till slut hann lagkamraterna ikapp och jag undrar vad dom sa där.
Fan vad bra, eller nåt.
Eller så sa dom: du hörde att Lagerbäck sitter kvar. Knappast.

Grosso skrek och det var de vackraste bilderna från det här VM:et.
Vackrare än Scolaris dans efter Englandsmatchen.
Vackrare än Cambiassos mål.
Vackrare än Henrys filmning.

Minuten efter gjorde Del Piero 2-0 med ett klockrent avslut så att hela Tyskland stannade.
Och då kom tårarna.
Odonkors tårar.
Gattusos tårar.

Och då gick det upp för mig att; herre gud det är ju VM.
VM på riktigt.
Inte ett sånt VM där Henke Larsson förklarar sin straffmiss med en armrörelse och säger; vadå, jag är rutinerad och har missat straffar förut.
Inte ett sånt VM där Lars Lagerbäck säger att han är nöjd med 0-0 mot Trinidad & Tobago.

Nej, nej, det ligger galaxer härifrån.

Men ett sånt VM där människor dör och människor lever.
Ett sånt VM där Rooney säger att han ska dela Ronaldos kropp i två bitar.
Ett sånt VM där Odonkor gråter.
Och Gattuso gråter. Ett sånt VM som man drömmer om på nätterna. Ett sånt VM som betyder någonting mer än ett axelryck från stjärnorna och herre gud vad vi behövde det här.