1292. VM: Frankrike - Portugal

Frankrike vann mot Portugal, helt rättvist.
1-0.
Efter att ha tryckt ner Portugal i den andra halvleken.
Lekt med dom.
Kontrollerat matchen.
Och med Ribery som kantspringare.
Zidane som playmaker.
Och Henry som avslutare.
Som fadern, sonen, och den heliga anden.

För att inte nämna det defensiva i Vieira och Thuram.
Stolta och resoluta.

Såg ni hur Vieira först tacklade Figo så att han blev liggande.
Gick några steg. Rättade till benskydden. Och sprang därifrån.
Utan att ens vända sig om.
Bara Vieira kan göra något sådant, och komma undan med det.
Som ett; men det är ju Vieira. Han är ju sån.
Och så håller alla med. Och ler.
För så är det. Och så är det bra med det.

Vieira är den enda i hela världen som skulle kunna vrida nacken av en katt och fortfarande se cool ut.
Vrida huvudet av ett barn.
Vrida huvudet av Chirac.
Som att han rättfärdigar alla eventuella snedsteg med just coolheten.
I sig, stoltheten.
Som ett lejon på sin savann.
Huvudet buret högt. Och med värdighet.
Reslig och rakryggad.
Som masten på ett skepp. Mästarnas skepp.
Det skepp som ibland kallas för gubbarna.
Föredettingarna.
Divorna.
Men som när historien väl ska skrivas ner.
Kommer att kallas för Frankrike.
Och uttalas med vördighet.
Skålas för.
Skjutas salut till.
Och kommas ihåg som ingenting annat än det lag som på sin tid överglänste alla andra lag.
Både i praktfullhet och glans.
Styrka och dans.

Honnör.
Det är dags för nationalsången.
Det är dags att sjunga med.

Viva la France.
Viva la France.

Ni är värda det här.

***

Kan man inte också börja se det vackra i att filma?
Det vackra i viljan att vinna. Så stark att man också börjar fuska.
Det vackra i att offra sig för sitt lag. För sina lagkamrater. Och för sig själv.
I en lek. Så simpel som leken att skjuta en läderkula i mål.
Det är svårt att inte älska sånt.
Dom som filmar.
Dom som fuskar. Prisa dom!