1294. Haven

Mitt täcke böljar som vågorna på stormigt hav.
Som vattenytan och mina lakan må vara havsbotten.
Så sover jag men överlever varje natt.
Med jakten som puls och hjärtats slag följer ögonens blink.
Jakten efter haven, djupa nog att drunkna i.
Drömmarna, starka nog att övervinna uppvaknandet.
Så att jag kan simma därifrån, med rädslan för att dö.
För att inte orka längre.
Och bara så kan jag leva mitt liv och samtidigt veta att jag lever.
Vilket är det jag jagar; vetskapen om att jag lever.
Som varken har vågornas böljiga former.
Inte heller dess horisonter.
Snarare en fisks sista dödryck då han kastats upp på land.
En strandad val.
Som vet; att det är nu det gäller.
Och om jag vinner.
Om jag vinner mitt liv tillbaka på rätt sida igen.
Så förtjänar jag också att leva vidare.
Och mina drömmar förtjänar mig.
Och egentligen bara då. Och egentligen bara där.
När jag varit i dödens rum och vänt.
Stängt dörren och gått därifrån.