1401. 30 timmar i Indien

Att komma till Indien, det var en chock så klart. Samma chock som alla som åker till Indien försöker förklara. Och jag hade hört det förut. Innan jag kom dit. Hur det var som att komma in i en annan värld, där allt rörde sig; där folk svärmade som stora flockar av bin; det var precis så. Luften var tät, varm; gatorna myllrade av barn som stirrade och vuxna som stirrade, över stora kloakpölar av stinkande vätska; flugorna surrade och gruset bildade stora moln av damm. Det är svårt att tänka sig någon plats som är levande. Mer intensiv. Hetsig, och uppslukad av nyfikenhet; hey, vem är den vita killen med ryggsäcken? Jag landade i Mumbai klockan halv 3 på natten, försökte sova på flygplatsen genom att smita in i en väntsal; no, no, tre soldater med gevär sa någonting på ett främmande språk och jag var tvungen att gå därifrån. Rätta mig i den milslånga kön av folk som skulle checka ut och checka in på hotell bokade i förtur. Och utanför flygplatsen, den stora samlingen av taxi-folk med namnskyltar: Mr John, Mrs Kath Smith och allt det där. Så slussades jag ut i Mumbais förorter utan att veta vart jag var på väg. Inslängd i en minibuss fylld med indiska män, och jag. Män överallt. In i små gränder, så stannade minibussen och sa; here, here! Pekade på mig, jag gick ut och känslan av ensamhet. Påtryckande, som en utelämnad och avkastade antilop på en savann; jag checkade in; lade mig på sängen och fläkten burrade, duschen var en hink med grummligt vatten och toaletten ett hål i marken. Det här var mitt liv. Det knackade på dörren. En liten indier med vattenflaska. Jag sa tack och han sa: money, money. Shit, hur mycket. Han fattade inte how much; så jag räckte över honom en dollarsedel och sa OKAY. Det var det enda jag hade. Dollarsedlar och ett visakort. Sov några timmar, vaknade upp och insåg att det inte alls var en dröm jag drömde. Utanför tutade bilar och åsnor kväkte och hundar skällde och folk sprang i alla riktningar, på samma gång; med händerna hängande fria ner över midjorna; stegen, strosande, släpande och blickarna flackande, så att det på en gång blev uppenbart att dom inte hade någonstans att ta vägen, inget mål med sin färd, dom bara var där. Dom bara var. Checkade ut, betalade med mitt visakort. 42 dollar. Vilket var mer än vad jag skulle göra av med de närmaste veckorna. Jag hade blivit blåst, men var för trött och för förvirrad för att inse det. Tog en taxi till tågstationen. Fattade ingenting. Taxichauffören ville ha betalt, men hade bara en 20$-sedel ihopskrynklad i fickan. Han ville ha rupies. Den enda taxichauffören i hela Indien som inte tog emot dollar. Och säkert den sista. Körde mig till en bank och jag tog ut 800 rupies. Hade ingen aning hur mycket det var. Gav honom några hundra. Han sa okay, log och jag sprang därifrån. Till tågstationen. Perrongen överbefolkad av folk på väg in till stan, så hejdade dom sig; och tittade på mig. Som om jag var från Mars eller månen eller Pluto. Köpte en biljett från ett litet stånd. Köpte en kycklingklubba från ståndet bredvid. Käkade på vägen och tryckte mig in i tåget. Höll hårt om min väska. Stirrade ner i marken och försökte uttala tågstationen jag skulle till, för några män som låg intryckta mot samma vägg, som jag var intryckt mot. Dom fattade inte, och högg tag i någon som fattade engelska: han sa att det var slutstationen, på flytande Dr. Bombay-engelska. Tåget stannade, hoppade av. What next. Och sen då. Sprang upp för trapporna, ut på stan; stora gator; stora breda gator och taxibilar som stannade i en aldrig sinande ström, för att fråga vart jag var på väg. Alla hade sina direktioner. Sina förslag, sina versioner av sanningen; men jag sa nej för det mesta. Hoppade in ibland; dom snackade om tempel och saker man borde besöka. Åkte till ett, men hey det var ju bara ett tempel. Satte mig på en vegetarisk restaurang och några killar bar genast iväg min väska till en garderob; hejdade dom och sa I want my bag here. Hejdade mig, och sa PLEASE. Frågade efter bussar till Goa. Det var en kille bakom kassan som visste precis hur man kom dit. Den bästa bussen med det bästa priset och jag sa okay. Men det fick jag lära mig sen, att det fanns folk överallt som alltid hade dom bästa bussarna med dom bästa priserna. Som ess i skjortärmarna; det stämde aldrig. Det var semi-bluffar och helbluffar och jag hoppade in i hans bil, till resebyrån där bussen skulle stå. Ut ur stan, i nästan en timma. Jag frågade vart bussen var och han sa soon, soon, soon, soon, och jag frågade igen och sen hoppade en annan kille in. En kille från Australien: han röt till mot chauffören och sa; om du inte tar mig dit nu, så drar jag. Och jag tänkte; shit, är det så här det går till. Bilen körde några mil till och det var fortfarande lika mycket stad som förut. Femfilig motorväg, kanske sex filer. Snackade lite med australiensaren. Han var helt lack på hela Indien. Röt till mot chauffören och sa vart är den jävla bussen. Jag höll med. Till slut stannade bilen, framför en restaurang. Och det fanns ingen buss i närheten; vi frågade vart bussen var. Han sa att den kommer snart och bad oss betala. Vi sa att vi ville se bussen först. Han sa att den var på väg, ringde ett nummer och sa att den kommer om trettio minuter. Vi betalade ändå, några sedlar rupies och min svettiga t-shirt som redan var svärtat med avgaser och damm. Jag tog av den och tänkte slänga den, när han sa att han ville ha den. Hoppade in på en restaurang igen, köpte en chai. Plötsligt tutade en buss på andra sidan motorvägen och chauffören öppnade dörren och korsade gatan, kom in och sa; hurry, hurry, hurry! Tömde koppen med chai, i en klunk; haffsade upp några några rupies ur fickan och lade dom på bordet, tog väskan på ryggen och halvsprang därifrån. Där var bussen. En sunkig jävla buss. Och han frågade mig efter pengar; mer pengar än vad som sagts förut. Betalade ändå. Hoppade in och fick dela sovplats med en annan australiensare. Skavfötters; australiensaren sa hello, men blev förbannad när han såg mig; stack ut huvudet i gången och sa; what the hell, du lovade mig en egen sovplats!!! Chauffören stannade bussen och dom snackade, det hade blivit dubbelbokat eller nåt, men nu fanns ingenting att göra åt saken; ingen återvändo. Vi tog ett sömnpiller var och sov hela vägen, vaknade upp av att chuaffören ruskade på våra ben och sa; framme nu. Vi sa, framme vart? I Palolem! Goa! Så vi hoppade av. Ingen där. Ingenting. Bara mörker. En tom gata, ute i ingenstans. På håll hördes hundarnas skall. Jag hade i alla fall en australiensare vid min sida. Vi började gå mot några upplysta hus längre bort. Och snackade, dåsiga, nyvakna; så stannade en tuck-tuck och vi hoppade in. Sa att vi ville till närmaste hotell, vad som helst. Men det var stängt överallt. Kom in i en liten by, och han ringde någon. Sa någonting som vi inte kunde förstå; pekade och sa HERE, HERE! Vi gick in, killen i receptionen sov. Men vi väckte honom. Sa, kan vi checka in. Checkade in, betalade 400 rupies. Och fick ett dubbelrum med fläkt och en liten uteplats. Okay, det var fint. Vaknade upp dagen efter; solen sken in genom fönstret. Och mina första 30 timmar i Indien var avklarade: som en trasa i en tvättmaskin. Gick ut, köpte ett paket beedies. Rökte några, gick ner till stranden; vi var inte alls i Palolem, men på Baga beach. Yä, yä, what ever. Stranden var 20 meter bred, minst och sanden var vit. Palmerna sträckte sig mot skyn som en skyline och jag var lycklig över att äntligen kunna pusta ut.