1405. Ett krig med för stora leksaker

Som att stirra ut genom fönstret och bara se sig själv
som barnen slagna med påkar av piraterna
'hej där är du' säger någon och man låter tystnaden bli ett svar
ett hån
för cigaretterna som lämnades orörda i askfaten
äter mig mätt på oblater och dricker vinet som en kålsupare
på parkernas bänkar det finns en dag i framtiden
när luffare vandrar in i kungars famnar till att
lyfta kronan som en trofé över ett i övrigt
meningslöst liv men inte nu och inte här jag kommer dö
ensam och utslagen
med tänderna gnisslande en melodi som ingen hör
ett skri på hjälp
om jag bara hade kunnat få någon att förstå
mina ord på främmande språk som en främling på
fel planet ett tangentbord med bara stora bokstäver där
stöps jag som stearin stöps till ljus sminkas och ställs upp till
att förklara hur liten jag är försvara
mitt humör
som bara ett sätt att vara det här är en dikt till våra kvinnor
som gör världen värd att talas om det är inte erat fel
att jag ligger ner det är inte mitt fel att jag gråter jag väntar
bara på någon att ligga med ett krig med för stora leksaker
en lekplats med för stora vapen gunga gungan
gunga
den jävla gungan så att jag snurrar runt och faller
ner bryter nacken och blir förlamad då kanske
någon ser mig och säger förlåt
mitt barn att jag födde dig till liv den största
friheten med ena handen fäst på klippkanten är
känslan av att släppa taget och falla
härifrån utan att få det att framstå som ett
medvetet val ett medvetet intet och
någonstans under tusen lager damm
ligger sanningen
som inget annat än en paradox
till vad livet innebär och varför dammet
i sig ligger just där
jag kramar statyerna till liv och sover vid deras fötter
ber dom andas
min andedräkt bära mina kläder spegla
mitt förfall så klå mig med gevärskoltarna
ni sköt för att döda barnen på andra sidan ån en gräns
dragen för att folk ska ha någonting att
kämpa för en unge utslagen för oss att ha något
att tycka synd om vid liv på krita
jag är trött på det här jag är trött på alla bokstäver
och att hävda sig
är bara ett sätt att gräva ner sig i högen av
avfall om vem man är egentligen
för drömmarnas mardrömmar om att vakna upp
igen på morgonen vänder jag ryggen
åt klockan och ber om förlåtelse det är deras tid
en uppfinning som solglasögon för solen ett hallå till döden
och ur högarna
högarna
växer en blomma fram till att plockas
av barnen skalas
och vissna i spruckna
vasar skrattas åt och sopas bort
ihop med andra blommor till nya högar och någonstans
börjar livet om på nytt
men inte här och inte nu min kropp ett skelett
under jord som ingen får beträda mitt liv
en önskan om att
inte vara