1408. Indien och irländaren

Jag hade precis varit uppe i bergen och allt var en stor röra, väskan var sönder; skosnörena hoptrasslade, jeansen smutsiga, tröjan trasig med ett stort hål under armen, och svettig och allt annat skrynkligt och nertryckt i väskan som precis gick att dra igen; jag orkade bara inte göra någonting åt det, jag orkade inte tvätta, orkade inte köpa och försöka pressa priserna, jag var knäckt och fördärvad och gick runt på gatan, och sparkade stenar framför mig, på trottoaren, bilar tutade; tiggare kom fram och klängde runt armarna, små barn skrattade och pekade, taxibilar tutade igen och igen och igen och chauffören ropade; hey, hey, hey!!! Och jag ville slå honom, slå ner honom, spotta på honom och trampa på honom. Butiksägare sprang fram till mig, jag bara stängde allt och gick därifrån, vacklande som en tjur framför sin matador; satte mig på en trottoarkanten och ville säga; ni kan ta mig nu, jag är fucked, det blev bara så här; jag vill hem, jag vill hem, herre gud, ensam, 19 år och Indien; too much, släpp ut mig nu, låt mig åka hem och shit ni kan skriva vad ni vill i tidningen sen, att jag inte klarade det, att jag var feg, kass, och vek, skriv det, skriv det, men jag vill hem. Reste mig upp, mörkret började falla; betalade massa jävla rupies för en te som jag såg någon annan få nästan gratis, men jag sket i det, jag hade kunnat skrika, men jag sket i det, svalde teet med några sura blickar, en tvär min och gick därifrån utan att säga hej då, vidare in på en mindre gata, tvärsande mellan två större gator, där låg soporna på golvet som ett Stockholm på Medeltiden, barnen sprang nakna och hundarna var smutsiga och lekte i flock; kom fram till hotellet, i foajén var det fullt med andra backpackers; sa hey och någon i receptionen kallade på mig; pay, pay, vad fan jag betalade ju innan jag gick; gjorde du? Ja. Och långa telefonsamtal till chefen, ett kvitto i bakfickan, titta här; RÄTT och tystnad, stängde in mig på mitt rum och läste en bok, en Wilde-novell om den lilla prinsen; somnade, klockan var bara 8 på kvällen och jag hade varit utan käk hela dagen, utan aptit, och om jag somnar nu så kommer jag vakna klockan 2 och vara skithungrig; det är för tidigt för att somna, slöt ögonen och hörde fläkten burra, folket i foajén brusa och skämta och skoja och jag var så långt därifrån, långtifrån allting som hade någonting med sånt att göra; som skämt och Indien, jag var bruten i min egna lilla värld. Satte mig på sängkanten och pustade ut, lade ner boken i väskan, gick ner till restaurangen och satte mig vid ett bord, det var ingen där; beställde det billigaste på menyn, någon risrätt, vatten och en kaffe, sen fylldes hela restaurangen på, till slut var alla borden upptagna; när en äldre, irländare stapplade in och kyparen kom fram och frågade om det gick bra att gubben satt där, jag sa okay, förberedde mig för några minuter av pinsam tystnad, tände en cigarett, sipprade på kaffet och irländaren sa hello, sa hello, vi började prata, och jag drog alla storys som jag hört längs vägen och som cirkulerar och florerar som flugor över snårig sumpmark, och som alltid börjar med; jag har en kompis som har en kompis som.. och så fortsätter det, om ormbett som svullnat upp och medvetslöshet, om poliser som tigger pengar och tiggare som käftar emot, you know; han berättade om sin son som gift sig med en amerikanska som verkar vara ett jävla pucko och om han berättade om när han var i Indien för 50 år sen och han berättade om sin fru som låg hemma sjuk och plötsligt slog det mig, utan någon som helst logik; att han säkert var mannen till den tanten som jag jobbade med i köket i en fabriksrestaurang i Manchester några år tidigare, hon kom ju från Irland och var ungefär lika gammal, skulle snart gå i pension och köpa en stuga i Wales och jag tänkte fråga gubben om han hade en stuga i Wales, men hejdade mig och han bara babblade och babblade om hur fint Indien var, hur fina människorna var, och jag hey; det är för att du fyller deras käftar med pengar, då så! Och jag ville skrika att Indien sög, men till vilken mening; han hade kanske rätt, det är väl fint och jag vilsen i mig själv; han hade nog rätt; vi betalade notan; han lade 200 rupies i dricks och berättade för kyparen att han var stilig och att fisken var den godast ever, jävla fjäsk tänkte jag. Och betalade min nota i mynt, precis tillräckligt och inte ett öre mer. Sa hej då till irländaren, gick upp till mitt rum och somnade.