1450. med käften full av svordomar

Jag ser spiraler kanta min väg lika rak som spikarna i
väggarna hamrade in och förkovrade i mögligt skinn jag ser
barn som skriker och drömmar om tystnaden fylla snarkningarna
med adrenalin syre gas nattbordsljusets stearin droppa ner och stelna in
som fotavtryck på drift utan en säng att somna i med väskan
packad och skorna knutna det här är mitt liv
det här är mitt liv

jag tar blomman från dess rabatt knyter handen och vrider ut
saften som saliv på läpparna blod och vin dör vissnar
och begravs som människor i sina kistor ger frön till nya blommor
och drömmar om en framtid där alla lever i evighet är bara ett ställe
av döda själar som hittar på nya sätt för att ta livet av sig

tavlor på väggarna skakande och darrande som handen vilandes
över blanka blad en dagbok utan anteckningar är också en dagbok
men ingen kommer läsa den och ingen kommer förstå fyller jag
glaset med bläck och sveper mina läppar blåa som blåbär dränkta
i en ocean sen skriker jag mitt namn till dom som går förbi på spegeln
damm från tiden som flytt slår in dess glas och låter skärvorna skära in djupa
sår i handleden likt ärr som aldrig läker ska jag leva som jag lär ett slagsmål
mot döden och ett pekfinger mot mina bröder jag föddes inte här och jag är inte
uppväxt här det är bara något folk har fått för sig jag föddes i fantasin och
växte upp i drömmarna om att komma därifrån tog jag min navelsträng som en lian
och svingade mig mot främmande länder bara hemma där ingen vet vem
jag är kär på kredit med fickorna fyllda av hål min rikedom som några stenar
kastandes mot solen en horisont där clowner och fiender balanserar spelar
ut mitt liv mot motståndarens bönder och säger schackmatt med käften full
av svordomar min tunga svart nog att gömma sig i skuggorna av statyerna från
dom som dog igår står jag med handen i bakfickan och frisyren vild och ropar
till dom min kärlek som några vrakdelar uppspolade på öde strand bygger jag
en båt att segla därifrån i jakten efter ett hav djupt nog att drunkna i som
döden bara några kliv på vägen mitt kors och mitt Golgata som medaljonger på
deras kläder jag föddes i fantasin och växte upp i drömmen om att komma därifrån
min barndom som ett sätt att värja sig mot sagofigurernas vapen och där alla
levde lyckliga stod jag med blicken tom och frågade folket som tittade på vad klockan
var regnet föll som en ridå på scenkanten vinglandes suktande fnysande
tittandes ut genom bussfönstret och bländad av solens ljus gatlyktor som gravstenar
på trottoaren reflekterande mitt liv som tidningsbokstäver mot perrongernas väggar
står tidningsförsäljare kippar efter andan flåsar ut rubriker efter rubriker om
krig som inte finns likt oskulders erövringar en värld full av dynamit leder jag
förlorade själar till förvirringens gränder genom att berätta hur jag mår min
barndom som bara en plats där folk kom och gick utan att lägga märke till vart
dom var utan att veta vart dom var på väg mitt sätt att förneka existensen gör
även den minsta stenen levande tar jag kniven i dess skaft och plogar fram
min väg till domedagen mitt hån och mitt förakt som deras skratt mitt skratt som snöänglar
gröpta i stearin stöpta täljda men vid liv

***

Tatueringar inristade på skrynkligt skinn som inskriptioner på gravstenar
det är knarkare i stan
dom drar runt på natten
från torg till torg
i stora horder
jag såg min generation gå under i krig och demonstrationer
till att älska och hata
förpesta och förlika
även dom som inte stod för nåt
måla världen svart och vit
likt ett schackbräde

först kommer ägaren ut
sen kommer alla hororna