1451. Barndomen, 7 delar

1.

Jag har den tanken på barndomen framför mig, den både vrider och vänder i mig. Den drar i mig, sliter i mig. Skriker på mig, skrattar åt mig. Det är en tjej i samma klass, och jag är kär i henne. I natt drömde jag om henne, den här morgonen vaknade jag upp ur drömmen av att mormor knackade på dörren. Jag steg upp, satte på kaffe och hon pratade om mina kusiner, som är 15 år, 16 år, 17 år nu. Jag stirrar på mormor, och hon ryggar tillbaka. Säger någonting om mina kusiner. Jag kan inte låta bli att tänka på när jag själv var 15 år, 16 år, 17 år och tjejen som jag var kär i kom fram till mig. Hon sa hej och jag sa ingenting. Hon vände sig om och gick därifrån. I natt drömde jag om henne, det var en märklig dröm. Den var märklig på så sätt att den var verklig, i övrigt helt normal. Jag festade, gick hem ensam. Träffade en söt tjej på vägen hem, som frågade om vi skulle gifta oss. I all min berusning och all min desperation svarade jag 'tja, varför inte? jag har ändå inget bättre för mig', dagen efter ringde telefonen. Klockan var halv två och det var tjejen från igår, som sa att bröllopet började om en halvtimma, jag hörde kyrkklockorna klinga och stod med rufsigt hår, jeans, och trasiga skor. Jag rusade ursinnigt omkring i min lägenhet, rafsade i garderoben, hittade ingenting, borstade mina tänder, tvättade ansiktet, fick på mig en kavaj, klockan blev två, och klockan blev fem över två, tjugo över två, jag sprang ner till kyrkan där bröllopet skulle äga rum. På vägen dit mötte jag A., som jag var kär i när jag var 15 år, 16 år, 17 år. Hon stod där och undrade varför jag hade så bråttom, jag svarade att jag var på väg till mitt bröllop och hon sa, kort: ska du gifta dig? Jag sa att det inte alls var så, att jag inte alls skulle gifta mig, och kysste henne. Hon svarade och kysste mig, och när vi stod där och kysstes förvandlades hennes ansikte till alla dom jag tyckt om. Ibland såg hon ut som K. från England, men för det mesta såg hon ut som sig själv. Lika söt, och förstörd och med sina nyfikna, stora, mörka ögon, uppspända, munnen fnissig och håret glänsande, blänkande, brunt och fladdrandes i vinden. Jag kysste henne igen, och kysste henne och kysste henne och kunde inte låta bli att kyssa henne, hon frågade om vi skulle gifta oss och jag svarade ja, hennes mamma kom och vi lagade mat och hon var min, och det var det verkligaste av allt, att hon var min och att det alltid skulle vara så. Vi skrattade, och sen vaknade jag. Mormor satt mitt emot mig, berättade om kusiner som bowlade och kusiner som börjat skolan och kusiner som slutat skolan, och jag försökte få tiden att gå, nickade, svarade aha, men brydde mig inte det minsta. Tänkte på den dagen, eller den kvällen från barndomen, när A. kom fram till mig och sa hej. Det var min livs chans, men jag tog den inte. Och nu är jag tvungen att resa, vandra, göra allt som står i min makt, för att inte låta den dränka mig, inte låta den styra mitt liv. För att förtränga den, och förvägra den inträde och insyn. Jag älskar henne, men det är ingenting jag kan göra åt saken. Jag måste hitta någon att älska nu. Istället, någon som påminner om henne, som är precis som henne, men som är min. Jag måste, jag måste, jag måste.


2.

Den där bilden av James Dean. Han röker en cigarett, går med händerna instoppade i kappfickorna, huvudet hukat, ryggen böjd, som för att skydda sig mot regnet, det är så jag vill bli. När jag var liten hade jag den bilden över sängen. Jag kunde sitta och kolla på den i timmar, jag övade på hur man skulle röka en cigarett. På söndagar gick jag till kyrkan, och jag hatade varje sekund. Där rökte ingen, det var ingen som syndade och det enda folk gjorde var att tycka synd om andra folk, som inte var där. Som ett sällskap med enda gemensamma nämnaren, sina ryggar, vända åt folket utanför. Dom som rökte, rök inte! Du kommer till helvetet. Sure, om det är dit James Dean kommer så skicka mig dit, direkt, jag tar bussen imon, låter några fyllegubbar köpa ut cigaretter till mig och röker på bussen. Blir avslängd och liftar den återstående biten. När jag blev äldre satt bilden på James Dean kvar, inte på sovrumsväggen, där satt en bild på Muhammad Ali, men på näthinnan. Jag började röka så småningom och det är det bästa beslut jag tagit, jag har alltid varit en rökare. Även när jag låg i mammas magen, jag har alltid varit destruktiv, i rädsla för att förlora det jag byggt upp, börjat röka, i rädsla för att slösa bort mitt liv på en kyrkbänk, och komma upp till himmelen, se skylten STÄNGT, och höra genom ryktesvägen att gud inte finns. Jag har alltid varit destruktiv, och jag har alltid blivit kär i döda hjältar. Jag började röka och jag började dricka och folket i kyrkan så mig som ett svart får, dom försökte be för mig och tycka synd om mig och jag hörde hur dom suckade och jag satt på andra sidan, med benen i kors och skrattade åt dom, pekade finger åt gud och förbannade hela samhället som är uppbyggt av normer, illusioner, ah, som ett fördömt folk sitter vi och försöker göra gentjänster till Jesus, när han dog på korset, på Golgata, jag är mer som Judas Iskariot, han vågade, han hade gud på sin sida, och vem är vi att döma att inte hans läppar var befläckad av samma saliv som våra läppar, som deras läppar när dom sitter och förlåter Judas Iskariot för att det ska vara så, han kysstes av kärlek, så håll käften!


3.

Jag drar snart, jag drar till landet där folk sitter och dricker kaffe på morgonen. I stora grupper, på torg, lutandes mot statyer, i statyers skuggor, jag hör inte hemma här, det är bara något som folk fått för sig, jag är inte född här, jag är inte uppväxt här, jag är född i fantasin och i drömmarna om att komma härifrån. Jag hör hemma, endast där igen vet vem jag är, där ingen känner igen mig och där ingen frågar hur jag mår. Mitt namn på brevlådan, jag är döpt efter någon annan. Till att skapa ett eget liv, till att sprida glädje och vara positiv. Åt helvete med det! Jag har ingen plikt över huvud taget, jag hade kunnat mörda någon för att bevisa, för ingen annan än mig själv, att det är min frihet att göra så. Jag hade kunnat låta mig bli mördad av någon annan, för att bevisa att det är hans frihet att göra så, jag hade kunnat döda mig själv, för att det är min frihet att göra så, men jag gör det inte, för alla andra hade snackat så förfärligt, dom hade sagt att jag var en feg djävul, att jag var en vilsen själ, att jag var förlorad. Och jag håller med dom i praktiken, men det är inte det; utan, folk hade tyckt synd om mig, sagt att jag var besatt av djävulen och bett gud förlåta mig. Åt helvete med det! Dom kommer aldrig förstå mig, och jag kommer aldrig förstå dom och igår hade jag en dröm om att jag stod och speglade mig i spegeln, inte såg att det var jag som stod på andra sidan spegeln, och råkade krossa spegeln mot handen när jag skulle hälsa på främlingen, börja blöda och förblöda, med ett jack i handleden. Nej, det är dags för mig att dra. Jag ska köpa en tågbiljett för dom sista mynten som skramlar i min ficka, en skrynklig sedel, ett söndrigt pass, det är allt jag äger och jag har allt jag behöver i min väska på ryggen, men jag äger det inte, i rädsla för att det ska äga mig. Jag bär med mig det, och ställer ner det i dikeskanten, tar väskan som en huvudkudde och drömmer om barndomen. Den här barndomen, den där barndomen; som jag snubblade igenom. Som jag simmade igenom, som jag sprang igenom, som jag hasade mig igenom, och jag var rädd för alla, som barn var jag rädd för alla; jag trodde att alla skulle döda mig. Jag trodde att alla var ute efter mig, och dom bad till gud, och dom såg så självsäkra ut, som om dom visste vad livet gick ut på och jag sökte mig till torg, stora nog, för statyerna att sträcka sig mot horisonterna, täcka solen, och sprida skuggor åt gatans barn. Torg stora nog, för att ingen skulle veta vem jag var. Där levde jag mig igenom min barndom, planerandes ingenting annat än att visa för mig själv vad frihet var, rökte en cigarett, plockade upp fimpar från gatstenen och log åt svinen, klappade söta flickor på rumpan och tiggde brödsmulor från duvorna. Kastade knivar mot solen, kastade stenar mot ån, satte mig ner, och skrev några dikter på papper som svävade genom vinden, skrev listor och låtsades att livet var ett skådespel och någon gång gick ridån ner och när vi dog, så dog vi inte, vi gick bara av scenen för att byta kläder, och snart kom vi ut igen och vi var utklädda, hjärntvättade till att tro att våra kläder visade vilka vi var, och vi identifierade oss så till våra roller, att friheten ingenting annat var än sättet vi bar kläderna på, sminkades till att visa känslor och grät för att passa in, jag grät aldrig. Jag kollade bara folk i ögonen som om jag inte hade någon aning om vem jag var. Som om jag var utklädd till att vara naken, som om jag var blottad nog till att inte förstå vad tårar och skratt och känslor över huvud taget gick ut på, det var ett spel, med en tärning som någon hade givit oss, till att tro och inte tro på men veta, efter allt, att livet var styrt av någon gud som satt i publiken och granskade varje steg vi tog. Vilket mygel! Vilken lögn, vilken lögn!


4.

Jag skriver, så blev orden mina vänner. Mina bästa vänner, och det enda jag kunde lita på. Jag kunde skriva ner dom och dom satt kvar och några andra kunde komma dit, och dom kom dit, som dom kom dit, dom kom dit och kollade på vad jag hade skrivit och dom sa att så kan du inte skriva, och dom skrattade och berättade för varandra; titta, vad den lilla killen har skrivit! Och det var rim, om andra folk och i min blyghet tittade jag upp och jag trodde att dom skulle döda mig. Så skrev jag, just det, jag skrev för att berätta för andra vad jag känner. Men jag skrev aldrig till någon, jag undertecknade aldrig med mitt namn, jag skrev bara lösa texter, lösryckta rader, på servetter, och toapapper, skrynklade ihop och kastade ut genom fönstret, som pappersflygplan, tänkte att någon kanske skulle se, stoppade in i flaskor som jag kastade ut i bäckar och åar och tänkte att om hundra år kommer en tant komma till mig och säga: var det du som skrev det här? Och jag kommer svara ärligt att det var jag, och då kommer vi ha någonting att prata om.


5.

Tavlorna på väggen blev aldrig fler, vi åkte till stora varuhus ibland och farsan tog min hand och sa, nu du sonen, så ska vi köpa en tavla till dig, och vi kollade och jag fastnade i alla tavlor som jag tittade på, det var gamla romerska motiv, och det var nya motiv, på idrottshjältar och musiker, och det var indianer på en del och det var naturbilder, på öknen eller fotografier på hav som delat sig, och jag kollade på allt och vi köpte några, men tavlorna kom aldrig upp på väggarna, det var alltid något som fattades. En hammare, eller en spik, istället stod dom lutade mot väggarna och jag tänkte inte mer på det, jag lät dom stå där och kollade på dom när jag inte kunde somna och jag kunde aldrig somna så jag kollade på dom hela natten lång, tände en lampa och kisade med ögonen och drömmarna som till slut anföll mig och söv ner mig, och jag kallar inte detta för att sova, märk väl; det var inte sömn, det var bara en annan form av vaket tillstånd - jag kunde ligga på morgonen helt svettig och lakanet och örngottet i sängen på golvet, och kudden i andra delen av rummet och madrassen på golvet, och mig själv sittandes på en stol i hörnet, det var som att ett krig hade utspelats varje morgon klockan ringde, och det var drömmarna och drömmarna uppkom alla ur tavlorna som stod lutad mot väggen, en gång drömde jag om indianer, att jag var son till en indianhövding och hade dödat femtio spanjorer och spikat upp deras avhuggna huvuden på min sovrumsvägg, som likt förbannat var samma sovrumsvägg som tavlorna stod lutade emot, och blodet droppade och när mina vänner och min släkt kom in genom dörren till mitt rum ryggade dom inte alls tillbaka, istället skrattade dom och hyllade mig som deras hjälte, hälsade mig vid efternamn och pratade högtidligt om mina bedrifter, och när, på morgonen, klockan ringde så fann jag mig själv sittandes på golvet med benen i kors och jag tycktes mig fortfarande se intorkade blodpölar på golvet och fläckar på tapeterna så att jag inte helt avfärdad drömmen som en dröm, utan gick till skolan och skrev på ett geografiprov om indianer, att jag var där och en gång när jag var liten så slogs jag med indianerna och dödade femtio spanjorer. Dom måste tyckt att jag var fullständigt galen och knäpp, men det var så jag levde mitt liv. Min barndom, uthärdade min barndom, det handlade väldigt mycket om att uthärda, och väldigt lite om att leva; och uthärda i väntan på att någon skulle öppna dörren, sticka in huvudet och säga till mig att det är över nu, allt var bara en lek, en kurragömmalek, där ingen hittat mig, och på utsidan när jag kom ut skulle jag se hur alla figurer och motiv som stod avbildade på tavlorna, log mot mig och sa att det är över nu, det är över nu, den där leken som för mig hade uppfattats som fantasi, dagdrömmeri och ensamhet.


6.

Faster Greta uttråkade mig, farbror Gösta uttråkade mig. Jag brukade sitta på kalas och peta i näsan och stoppa i munnen och vänta på att någon faster eller morbror eller moster eller farbror skulle säga till mig, och jag skulle svara med; nej du, jag tänker inte alls sluta peta i näsan och stoppa i munnen, håll tyst! Och dom skulle rygga tillbaka och tycka att jag var den mest ohyfsade ungen i hela universum och jag skulle titta på dom, och dom skulle titta på mig och jag skulle göra grimaser och farsan eller morsan skulle i sin skam inför de andra, bära ut mig med ursinne och skälla på mig och svära åt mig och jag skulle göra grimaser åt dom och jag skulle skratta dom i fejset och jag skulle härma dom och dom skulle undra vad det var med mig, och jag skulle säga att det inte alls var något med mig och dom skulle skicka mig till olika fosterhem, och kanske där, bland alla dårar och problembarn skulle jag ha någon att leka med. Och vi skulle leka som bara dårar och problembarn kan. Vi skulle leka med djävulen och skratta åt faster Greta och farbror Gösta hela vägen hem. Vi skulle skratta åt dom så mycket att vi kiknade och tappade andan och blev blåa i ansiktet och vi skulle svära åt faster Greta och farbror Gösta och vi skulle skratta igen och det skulle bli bra, allt skulle lösa sig och den där rastlösheten som jag tidigare bar på, som en gravid kvinna bär sitt foster, den skulle ha varit ett minne i blott, och folk skulle ha kallat mig för missfoster och jag skulle ha kallat dom för missfoster, och så skulle det ha hållit på. Men ingen sa någonsin till mig, dom bara tittade på mig med sina kalla ögon, som prästen tittar på dom som inte blivit frälsta än, som om dom tyckte synd om mig, men ändå, ansåg mig vara såpass förlorad att det inte tjänade någon nytta att tala mig till rätta.


7.

På något sätt får hela min barndom plats i en tennismatch jag spelade mot en kompis. Jag var mycket bättre än min kompis, han hade precis börjat spela och hade dessutom ett värdelöst racket. Jag började serva. Jag kastade upp bollen. Smashade till bollen. Pom. Nät! Nät! Nät! Nät! Nät! Nät! Nät! Nät! Först tog jag alla bollar och svingade iväg dom. Sköt på folk som gick förbi, svor och skrek könsord så att en äldre man i pälsad huvudbonad stirrade tillbaka på mig och skrek att nu får det vara nog. Jag skrek att det ska fan inte alls vara nog, gubbjävel, men gubben gick vidare. Och jag sköt den sista bollen efter honom, så att den snuddade hans vänstra axel, och gubben den stackar'n ökade farten och gick vidare, och när bollarna var slut tog jag racket, mitt nyköpta racket och knäckte den rakt av mot domarstolen och så var matchen slut. Jag åkte hem och vägrade prata med min kompis på flera dagar, vägrade prata med någon och vägrade äta, vägrade dricka, gick bara runt som en zombie och tänkte på dom där åtta servarna som jag missade, i rad.