1452. Hundra dagar av ensamhet

1.

Den där känslan av tomhet, puh! Som den fyller mig som bara tomhet kan, skriker som bara tystnaden kan. Vägleder mig som bara dödfödda stjärnor kan. Jag är ingenting, men på väg att förvägra även den minsta ungen, kallfrusen och gråtfärdig, en lift hem. Jag sitter i mitt sovrum, ingen pratar med mig. Jag pratar inte med någon. Sånt är passé och det var många år sedan sist, jag drömmer om fåglarna som ingen sett och som ingen döpt vid namn, jag samlar stenar som ingen rört och får för mig i min ensamhet att livet redan är kört. Herre gud, 22 år snart och i krig med dom flesta, alla dom som frågar hur jag mår. Dom vet inte ens vad jag heter. Min hand styrd, som en robot efter ord, en missil, efter meningar som två blanka ögon framför spegeln, letandes efter någonting, levande nog att ta död på. Men känslan av tomhet, den sväljer alla andra känslor, rastlösheten, den bor där. Känslan av frihet, den bor där. Apatin, är dess ansikte, likgiltigheten och hopplösheten dess grimas. Jag kastar knivar mot solen, och ber, knäfaller framför statyer och säger herre gud, spottar i mina nävar och flätar håret till en frisyr, vidrig nog, vild och rufsig, att aldrig tas för någonting annat, aldrig uppfattas på något annat vis, än ett verk av ensamhet. För många speglar, jag trodde det var fönster ut, mot verkligheten, drömmar om framtiden; det var en spegel, och det fanns speglar överallt, med främlingar och dårar som såg ut precis som jag.


2.

Jag är för gammal nu, för gammal för att dansa, jag lyssnar på klassisk musik och räknar andetag, andas in och andas, jag lyssnar på Rolling Stones ibland, det är sant och jag försöker dansa, det kom en låt på radion igår som påminde mig om vem jag var när jag var yngre, ung nog för att släppa loss och komma undan med det; jag brukade svinga min midja på dansgolvet, skrika som en tjur, stirra som en antilop och morra som ett lejon.


3.

Hundra dagar av ensamhet och på den hundraförsta dagen packade jag väskan och drog. Till landet där ingen visste vem jag var, dom plockade ner mina drömmar i sin korg och bad mig rensa bort dom ruttna äpplena. Jag rensade bort dom ruttna äpplena, och jag rensade bort dom maskätna äpplena och på den hundratredje dagen åkte jag hem igen.