1453. Ett år

13 november

Kan inte se en film två gånger. Det tråkar ut mig. Som att åka till en plats för andra gången för bara prata om hur det var första gången. Ändå, hur jag drömmer mig tillbaka till Shanghai. Där ölen kostar 2 kronor, cigaretterna 4 kronor, och smutsiga män och smutsiga fruar står i gatuhörn och kokar ris. Rör om köttgrytorna med händerna och fimpar på borden. Och så fort man slår sig ner är man en av dom, varken mer eller mindre värd. Äter med händerna, slickar av fingrarna och bjuder alla runt bordet på cigg. Jag vet inte om jag kommer tillbaka dit, eller om Shanghai är finare ändå som en dröm om det förflutna. Det är säkert dyrare där nu och det smutsiga folket har köpts upp av smutsiga företag, iklädda nytvättade kläder. Måltider serverade med plastbestick och ingen runt bordet bjuder någon annan på cigg. Dom äter upp snabbt, ståendes, kanske springandes. På väg någonstans. Som för att förtränga, just tiden som flytt.


14 november

Ständigt återkommande dröm: två män, en yngre och en äldre drar en kärra efter sig genom en stad. Det regnar och gatorna är öde. Båda männen verkar till synes vara oförstående med varför dom drar den, vad dom drar, och vart den ska. Ändå inte vilsna på något sätt, heller inte förvirrade; som om dom vet att kärran måste fram. Till varje pris. Aldrig säger dom någonting till varandra, mer än några tysta stönanden och befallningar, som; kom igen nu! Raska på! Som hämtat ur Kafkas Slottet och Becketts Mercier et Camier.


15 november

Våra idéer existerar, hur skulle vi annars kunna uttrycka dom? Om idéerna går ut på att vi kanske inte existerar, hur blir det då? Dom existerar också! Men kan vi verkligen tänka oss att vi inte existerar, för att säga det tydligt; en värld där inga av våra idéer existerar. Vi kan inte ens tänka oss en idé där vi själva inte existerar; så att tänka på Pegasus är att tänka på hur vi står framför Pegasus och tittar på Pegasus.