1454. Hundra dagar

1.

Dagar kommer och dagarna går, i ända, utan att någon tänker på det. Man vaknar på morgonen och lägger sig på kvällen, stämplar in på sina arbeten, fyller lunchboxen med mat, äter upp lunchen, diskar boxen, åker hem och lägger sig, vaknar, stämplar in och stämplar ut jag gick på stan idag och såg folk i kylan, krypandes över asfalten, hukandes under sina kappor, lutandes mot betongen väntandes, väntandes, på bussar som aldrig kom och svärandes högt nog så att andra skulle höra missnöjet, men lågt nog för att inte få det att verka som medvetet, medvetna svordomar; vi är hjärntvättade sen dagen vi föddes, matandes med reklamer, normer, religioner, politik och svältandes i våra egna rum, hungrandes och törstandes efter bröd och kärlek jag hade en kompis när jag var liten vi gjorde barkbåtar och släppte ut dom i bäcken som porlade på ängen bortanför skolgården, jag hade en kompis när jag var liten vi vek pappersflygplan och kastade ner från femmornas klassrum på våning två, jag hade en kompis när jag var liten men när jag blev äldre var det mest bilar och brudar, och påhittade historier om hur Steffo i sexan hade gjort en loop med gungan och för varje ny morgon fanns det en ny story från någon i klassen om hur han kände någon som kände någon som hade en brorsa som hade gjort en loop med gungan, det tisslades och tasslades och till slut fick lärarinnan nys på vad det tasslades om, en tant med jeansen över naveln och håret grått, glänsande, rökhosta och torra, gamla, uttråkade ögon, med sin hesa, väsande röst sa hon: jag har hört att det är någon som har gjort en loop på gungan här ute - och alla elever tystnade, dom coola killarna längst bak kollade långa blickar på varandra, några flickor längst fram fnittrade, och så fortsatte hon: gör aldrig en loop på gungan, då blir det kvartssamtal och hon hade missat något, med den nya generationen som vi representerade; hon hade missat vad som hade gått om intet från när hon var ung och till idag.. det fanns inte en djävul till förälder som någonsin brydde sig om vad som sades på kvartssamtalen, dom kanske brydde sig och sa; aha, oj! Men det var bara för att hålla skenet uppe, men föräldrarna litade på sina barn och deras ärlighet, och barnen litade på sina lögner och när lärarinnan pratat klart så fnittrade pojkarna längst bak, och flickorna längst fram och jag satt någonstans i mitten och kollade ut på skolgården och ville åka hem, ville bort därifrån, ville flytta hemifrån och mina dagdrömmar fantiserade jag om Robinson Crusoe, jag hade läst den och hoppades att det fanns en öde ö någonstans och jag skulle åka dit och leva där och ingen skulle någonsin komma och hälsa på mig, det var väl underförstått och meningen med resan, jag skulle bygga kojor i träden och dricka kokosmjölk på stranden och fiska och ha apor som husdjur och det var helt naturligt att det skulle bli så, men lärarinnans hesa röst, hennes trötta ögon; det fanns någonting där som skrek till mig, i ursinnig ton att spring, spring, för annars blir du precis likadan och herre gud, men jag sprang inte jag satt kvar vid bänken och svarade på alla frågor och skrattade åt pojkarna och blinkade åt flickorna men gick hem ensam varje dag när klockorna ringt ut, med händerna i fickorna och blicken fäst mot marken och ibland tittade jag upp för att se pojkarna, dom coola pojkarna försöka göra loopar på gungan och dom hojtade och knuffade fart på varandra, det var deras hån, deras revansch mot samhället, mot dom hesa, dassiga, rösterna, mot dom gråa frisyrerna och alla förbud som fanns, och i all sin närvaro bara påminde om en dåtid när dinosaurierna vandrade från hus till hus och den dassiga, gråa lärarinnan matade dom med brödsmulor, lika dassig och grå som idag och pojkarna knuffade på varandra men det gick aldrig att göra en loop, det var bara en myt, en lögn, ett påhitt, som dom började röka och sniffa istället.


2.

Det var med dom fnittriga, små ögonen som jag läste On the road, dom barnsliga ögonen med den brinnande blicken, jag läste On the road som en sån där domare i peruk och förstelnade svarta kläder, läser upp en dom, jag läste On the road som jag hade läst Rimbaud, några veckor tidigare, som jag hade läst Kafka och Strindberg, men On the road var något annorlunda, något nytt, levande, något som talade direkt till mig inte bara hur det var, men hur det skulle bli, att allt var skit och det var deras fnittriga ögon jag såg, deras blickar övervakande allt som rörde sig, som strålkastarna på ett fyrtorn, deras sökande efter jazz, sex, och droger, deras jakt efter någon att jaga, något att hålla fast vid, något som inte fanns, en dröm och i deras fnittriga ögon såg jag mig själv, läsandes högt, dansandes och viftandes på armarna, på väg någonstans, knäppandes med fingrarna och leende, jag bodde i Manchester vid den tiden, där vinden blåste tag i fönstret och regnet smattrade mot fönsterkarmen och grenarna rispade mot taket och ventilerna susade och On the road var mer än bara en bok, det var inte en bok, det var en bibel, ett sätt att vara på, och som perukerna läser upp sina domar läste jag den, dömd till ett liv på drift, det fanns ingen återvändo och hur jag än skulle leva mitt liv, med barn och familj eller ensam, utslagen och alkoholiserad, så blev det uppenbart, kusligt uppenbart, naket och fastslaget, att jag skulle leva mitt liv som en vagabond, dragandes från hus till hus, sovandes i en säng med väskan som huvudkudde, inte för att jag ville det men för att jag inte hade något bättre för mig, jag tog upp mina skrynkliga sedlar, åt kexen som fanns kvar i kexpaketet, doppade tepåsen i det kokande vattnet, tände en cigarett och tog den sista klunken i vinflaskan, reste mig och satte mig ner igen, reste mig upp och satte mig ner, fanns det någon där som såg mig och vad skulle mitt liv vara värt om inte känslan av att vara fattig och värdelös, på väg någonstans i en buss, fullproppad med kycklingar i Vietnam, kacklandes, skumpandes, solen stekhet och luften nersotad av avgaser, dammig av vägens grus och bilar tutandes, cyklister gestikulerandes, mödrar vid sidan om med tre barn på ryggen, spädbarn skrikandes och ungdomar barfota, smutsiga, svettdoften och de trasiga tänderna och jag satt där, längst bak i en evig dvala och ville skrika ut min ilska, min kärlek och min rastlöshet; på samma gång, det gick inte att skilja dom åt, ilskan, kärleken och rastlösheten - men jag visste inte på vilket språk, så jag satt kvar och bussen åkte vidare, skymningen föll och bäbisarna skrek hela natten igenom, försökte luta huvudet mot mina händer, försökte luta huvudet mot sätet, ryggstödet och väggen, men det vibrerade och skakade och tutade och i horisonten tornade nya städer upp, som stjärnhimlar strandsatta på marken, blinkandes, tindrandes, gatlyktor som gravstenar, trottoarer av tidningsförsäljare, fruktförsäljare, trafikljus blinkandes gula, det blev ingen sömn och det blev aldrig någon sömn, slitandes isär av tankar, tankar, vart var vi på väg, släpp av mig, släpp av mig och jag ville skrika vem jag var, mitt namn så att alla hörde men det var ingen som förstod ändå, och hela natten åkte bussen vidare, kylan och vindarna fläktandes, tröttheten och utmattningen som det innebär att inte ha en blekaste aning om resans mål, tittandes ut, flockar av hundar springandes i dikeskanterna, kossor vrålandes och vildsvin grymtandes; på väg någonstans, i alla fall på väg någonstans.


3.

Sorlandes, som ett dovt muller, en lavin på framfart, en jordbävning, folket med sina kaffekoppar pratandes om sina liv, filosoferande, puffande på cigarrer och jukeboxen spottandes ut ett evigt flöde av 60-talsmusik, revolution i luften, någon skrattandes högre än dom andra och andra skrattandes åt det, servitörerna vilsna, förvirrade, bärandes på brickor, diskandes för hand, som ett enda stort inferno och jag fick för mig att hela universum hade sin början där och att hela universum skulle ha sitt slut där, i en diskussion om Sartre och Nietzsche, dom två sista människorna bara uppgivet konstaterandes sina egna brister och svagheter, robotar vinglandes fram och tillbaka och den sista kaffeslatten serverad, ljummen, sval och jukeboxen på repeat, en gammal Elvis-dänga eller en låt av Curtis Mayfield, röken slingrandes ut genom fönstret och höghusen skymmandes såväl soluppgång som solnedgång, kyrkklockorna klingandes och när de två sista människorna pratat klart gick dom därifrån, hem och drog lakanen över sina huvuden, drömmandes om en tid där drömmarna inte handlade om att uppfyllas, men att fördriva tid, om att fantisera över framtiden snarare än att förutse den, dagböckerna tomma på saliv, fyllda av väderleksrapporter, drömmandes om en tid då drömmarna styrde folket snarare än tvärtom, timvisaren välputsad, skavandes in i skinnet, till bara skelett återstod, två tomma blickar, en tid då folket trodde på det dom såg men blundade när dom bad, och bibeln, koranen, och bomber tillverkades för att det fanns någonting att kriga om, någonting att bry sig om, katter springandes över vägen, duvor vid flodbankerna ätandes på andra duvor, och duvungar pantandes parkbänkarnas ölburkar, ungdomar svärandes och tonårsgäng vandaliserande spårvagnar, avenyer och alléer som ett sätt att passa in, Nietzsche och Sartre diskuterandes, kaffet varmt och jukeboxen dansandes till sin egen musik, av det fanns ingenting kvar, det var bara ett stort intet, ett stort hav, och mitt emellan en gata som gick rakt fram, statyer som log vid sidan om, mögliga bilar, rostiga vrak och vissna bilar, drömmar som ruttnat bort och torkat in som sårskorpor på skrynkligt skinn, i dikeskanter flytandes upp och ner som en gång fiskarna simmat upp och ner, flutit medströms, det fanns inget sånt, det fanns inga fiskar längre, kvar fanns bara ett hav, ett stort hav av sånt som människan hade skapat, tillverkat, producerat för att begravas under, begravas med, gosskörernas nynnande, orkestrarnas symfonier, klassisk musik och fotbollspublikers allsång, av sånt fanns ingenting, bara en tystnad, ett tystnadens skri, som ett sorlande, dovt muller av människor som sedan länge, satt sig ner med handflatorna tryckta mot kindbenen som en gest, ofrivillig eller frivillig, medveten eller omedveten; en gest för att inte orka dansa mer.