1472. Filmmanus: Pennan är inte röd

Man får följe en skolpojke gå över skolgården med skolböckerna under armarna. Kameran filmar bakifrån. Han sparkar några stenar framför fötterna. Är välkammad, välklädd. Kommer in i lektionssalen som är kal och kall. Sätter sig vid en bänk vid fönstret och tittar ut. Kameran filmar bakifrån. Alla andra elever kommer inspringandes och sätter sig på platserna längst bak i salen. Läraren börjar med att hålla ett föredrag, som är precis identiskt med det föredrag som Russell höll i början av 1900-talet: "Det finns negativ fakta. Jag kan säga att pennan jag håller i handen inte är vit. Det är en negativ fakta. Och det är inte egenskapen icke-vit som pennan har; om pennan är icke-vit, så menar jag inte att den måste ha någon annan färg. Det implicerar inte att pennan är röd." En kille längst bak i klassen, en dåre, reser sig upp och skriker; "Pennan är inte röd! Pennan är inte röd! Pennan är inte röd!". Han slutar inte skrika. Alla tittar på honom, pojken vid fönstret tittar ut. Magistern försöker fortsätta sitt föredrag, men dåren avbryter hela tiden genom att skrika: "Pennan är inte röd!". Några elevvakter kommer in och bär ut honom, släpar ut honom med han fortfarande skriker: "Pennan är inte röd!". Dom släpar in honom i ett rum, ett tomt rum, med stenväggar och ett skrivbord och en brits och några stolar att sitta på. En äldre dam sitter där, i glasögon, hasar ner glasögonen för näsan och säger: "Alltså du, herr Smith. Så var du här igen." Han är fortfarande vild och säger bestört, hest, frustrerande: "Men pennan var ju inte röd". Dom filmar in klassrummet igen. Läraren fortsätter prata och en pojkröst pratar i bakgrunden: "Det var först i skolan som jag insåg, att vad lärarna lärde ut, var inte, som dom själva sa, att ifrågasätta sanningen men att sträva efter sanningen, att stirra oss blinda på sanningen, och att ifrågasätta lögnaren. Ifrågasätta lögnarna. Som om sanning var allt som spelade någon roll. Men det fanns ingenting i sanningen som talade till mig, och vad jag insåg var att i sanning finns bara sanning. I fantasin finns allt det andra. Och det blev mitt sätt att ifrågasätta sanningen. Genom att stiga in i en värld där varken sanning eller falskhet fanns, men en värld som var minst lika verklig som den som magistrarna talade om. Jag tittade ut genom fönstret och drömde om skeppslag utanför Madagaskar, om fruktmarknader i Marrakech, och om inkaindianer."