1473. Ett år

8 december

Två fobier har jag. Kanske tre. Jag går aldrig på skarvar i gatan, det är den tredje fobin. Skarvar som till exempel bildas när ny asfalt läggs på gammal asfalt. Jag kollar heller aldrig på klockor och jag kollar aldrig i speglar. Det har med tiden att göra och det har med mig att göra. Jag har ett fotografi på mig själv över sängen. Då är jag 10 år och tittar in i kameran som om jag inte hade någon aning om vad som fanns på andra sidan, ändå ler. Av ren instinkt. Det är hunger i min blick. Jag försöker se mig själv idag som om jag fortfarande var likadan. Lika oförstörd, lika hungrig. Därför kollar jag mig inte i spegeln. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag vill inte veta heller. Jag kommer stirra på mig själv med mättnad. Inte sådan mättnad som någon som åstadkommit mycket i sitt liv utstrålar på dödsbädden. Men en fet mans mättnad, som i sig inte är alls någon mättnad men en hunger. En mättnad på hunger. Som om det är hungern som gjort honom fet. Det är hungerns fel. Därför kollar jag inte heller på klockan. Jag vill förtränga att tiden finns. Jag vill förtränga allt som är en del av mig. Som är en del av mig och som får mig att se så där, mätt ut. Som ett äckel.


9 december

Tänker på fotbollsmatcherna man spelade som barn. Då alla sprang efter bollen. Jag frågade alltid varför inte domaren kunde slänga in en boll till. Han svarade alltid att det inte hade varit lika roligt då. Sen log han. Och jag ler. När jag sitter här och tittar ner på stan.