1474. Ett år

10 december

Fick ett brev från A. igår. Vi gick i samma klass en gång, det är så vi känner varandra. Jag brukade sitta bakom henne i klassrummet och titta på henne istället för på läraren. Eller så tittade jag ut. Om jag var före henne in i klassrummet så försökte jag hitta två lediga platser bredvid varandra. Slog mig ned vid den ena och hoppades på att hon skulle slå sig ned vid den andra. Ändå visste jag aldrig vad jag skulle säga till henne. Ibland satte hon sig där. Ofta blev det bara ett hej. Och sen lade jag all kraft på att spela rastlös och uttråkad. All kraft på att inte bry mig om vad läraren pratade om. För att det var coolt. Hon var en sån tjej. På en idrottslektion kastade vi spjut en gång. Killens största kille skulle kasta spjut och fick inte iväg spjutet mer än två meter. Alla skrattade. Nästa gång han skulle kasta klappade alla händer och skallade hans namn. Han fick iväg spjutet 10 meter kanske. Alla applåderade, som för att göra narr av honom. Han gick på det och sprang ett ärevarv och gjorde high five med alla som sträckte ut händerna. Jag kunde inte låta bli att skratta. A. skrattade också och när alla andra slutat skratta, skrattade vi fortfarande. Det var så vi blev kompisar. Vi hade ingenting annat att prata, inget annat gemensamt än att skratta åt killen i klassen som en gång kastade två av världshistoriens kortaste spjutkast och ändå sprang ett ärevarv. Ändå blev vi kompisar. Nu är hon i Paris och brevet handlade inte om någonting annat än att hon hade fått en lägenhet och träffat massa nya vänner. Jag svarade direkt med att hitta på massa om min vardag, som om den var ett äventyr. Som om jag drack mig full varje dag. Jag vet att hon inte bryr sig, men ändå. Sista gången jag såg henne var på stan för några månader sen. Jag gick och rökte på en cigarett och hörde att någon ropade mitt namn från andra sidan gatan. A. kom springandes med en kompis och hon sa till sin kompis U., "du måste berätta den här historien för Alfredo, berätta! Berätta! Jag vet att han kommer tycka den är rolig. Sen vände hon sig mot mig och sa "du kommer tycka den är rolig". U. berättade om en kille som hade sovit över hos henne och gått i sömnen. Kastat ut massa bestick ur fönstret och sparkat ett hål i väggen så att U. hade vaknat och frågat vad han höll på med. Då vaknade han och sa ursäkta jag gick i sömnen. Det var historien och jag skrattade och A. skrattade och hon tittade på mig när hon skrattade. Sen sa hon att hon skulle åka till Paris och att jag fick komma och hälsa på om jag ville. Jag sa att jag nog skulle komma och hälsa på. Egentligen vill jag gifta mig med henne. Krama om henne och skriva kärleksbrev. Men vad skulle dom handla om? Hon hade fnyst åt dom. Skrattat åt mig och undrat vad jag höll på med. Vi har ingenting gemensamt än att skratta åt andra. Vi kommer aldrig gifta oss. Hur skulle det se ut? Jag skulle aldrig kunna tala om för henne att jag lyssnar på Beethoven, att jag gillar Bergman, Tarkovskij, och läser Kafka ibland. Jag skulle få låtsas vara någon annan. Varför blir jag alltid kär i såna som är totalt olik mig? Allt annat gör mig uttråkad.


11 december

Hemma hos J. och T. Ligger på soffan, försöker sova. Hopkurad, med benen stickande ut över armstödet. T. har gått upp för länge sedan, klätt på sig och gått till jobbet. Jag sov räv och iakttog allt han gjorde. Hörde hur hans klocka ringde. Hur han stängde av den, satte sig upp i sängen. Tog på sig morgonrocken. Hörde hur vattnet kokade och hur han hällde upp det kokande vattnet i en kopp. Hörde hur han öppnade kylskåpet. Bredde mackan. Hörde hur han fes när han åt. Så obekymrat och obesvärat. Som att han inte hade någon aning att jag låg och lyssnade. Hörde hur han borstade tänderna. Klädde på sig sina kläder. Stoppade fötterna i skorna. Tog på sig sin jacka. Låste upp dörren. Gick ut, stängde dörren. Låste dörren igen och ryckte i handtaget för att vara säker på att den var låst. Hörde hur han tryckte på hissknappen och hur hissdörrarna öppnades. Stängdes. Och kunde inte låta bli att tänka på vad han gjorde sen. Hur han gick hela vägen till tågstationen. Hälsade på arbetskamraterna. Drack sitt morgonkaffe. Satte sig i loket och körde iväg. Jag ligger här, i soffan och försöker sova. Vi lever verkligen i två olika världar.

Kom att tänka på hur lägenheten såg ut innan T. flyttade in. Man kunde se saker där som man aldrig sett förut. Och som ett barn i en leksaksaffär gick jag runt och tittade. Nyfiket, upprymt. Det kunde stå en hel ost mitt på bordet som var täckt av mögel. Och osthyveln låg kvar ovanför, som en pinne gömd i mossa. Gamla ölburkar på bordet som stått där i flera månader. Om man frågade J. varför osten hade lämnats kvar på bordet till att ruttna tittade han förvånat och svarade sedan något liknande som: aha, ja, ja, jag glömde den där en gång. Och sen har den blivit kvar. Som om det var det mest naturliga i världen. Som om det inte var någonting att bry sig om. Som att det är sånt som händer. Jag kände mig alltid hemma där. Nu är diskbänken ren. Bordet rent. Och man kan komma på J. med att stå och diska ibland. Och säger man: så det är diskdag i dag! Så svarar han: ja, T. ville att jag skulle diska. Inte på något sätt uppgivet, eller besvärat, eller klagande. Men ursäktande.

Jag kommer ihåg en höst i Manchester för några år sedan när jag och J. bodde tillsammans. Vi diskade heller aldrig. Möss sprang runt på golvet och en dag när vi satt och läste tidningen kom en mus ut från soffan. Vi försökte fånga den och tog en chipspåse för att fånga den i. Men den sprang inte iväg. Den lade sig bara på golvet för att sova. Sen dog den. Vi trodde fortfarande att den sov och stoppade musen i chipspåsen. Lade chipspåsen på bordet och några dagar senare kom en kompis på besök. Han stack ner handen i chipspåsen och skrek till när han insåg vad det var som låg där. Vi skrattade lite, berättade varför den låg där, och han tittade på oss som om vi var dom konstigaste människorna i hela världen.