1512. Ett år

31 januari

Jag har aldrig sett några hata så mycket som jag såg mina föräldrar hata varandra, innan dom skiljde sig. Efter dom skiljde sig, brydde dom sig inte längre om varandra. Dom kunde dra varandra i håret, sparkas, svära åt varandra och dela ut örfilar, och jag kommer ihåg en gång när jag och mina systrar skrek till dom att dom borde skilja sig. Morsan drog iväg, farsan blev ledsen och försökte leta upp henne. Till slut kom morsan tillbaka och vi åt mat, men ingen sa någonting. Det var sånt jag tänkte på när jag satt på färjan, bakfull men yr nog för att inte somna. Det kändes som att lämna hemmet för alltid, det kändes som att jag aldrig skulle komma tillbaka igen. Min väska var mitt hem, och mina skor var mitt liv. Det kändes som att åka till Amerika i slutet av 1800-talet, och jag älskade det. Jag älskade känslan av att komma till en plats där ingen visste vem man var, där man inte hade någon aning om vart man var, och jag var inte nervös alls. Jag var lycklig och bara lycklig.


1 februari

Såg några lyktor på håll och det påminde mig om Kina, den där borgen i Dali. Jag har aldrig känt mig älskad. Jag stirrar in i väggen, min mamma pratar till mig. Hon berättar något, osammanhängande, om vädret. Eller om att hon tycker om mig. Men jag kan inte ta in det. Jag bara stirrar in i väggen, och drömmer mig till Kina. Drömmer mig till Argentina. Drömmer mig bort, bort, från känslan av att vara hemma men ändå inte passa in. Svarar mamma, med något lika osammanhängande: i Kina skiner solen.


2 februari

Kyligt, steg av båten. Tog en buss till tågstationen. Vart drar vi? Manchester? Manchester blir bra. Biljett bokad. Byte i Leeds. Framme i Manchester 20.00 på kvällen. Sicksackade oss fram till ett vandrarhem, som inte var ett vandrarhem egentligen. Utan en gammal man som hyrde ut sitt vardagsrum och det ena sovrummet till 10 andra ungdomar. Packade som sillar, australiensare, fransmän, amerikaner, svenskar, bulgarer.