Beat

I hela mitt liv kommer jag få slåss mot de som säger att "beat" är ingenting. Och jag svarar att beat är ingenting. Och sen sitter vi där tysta och jag går hem till mitt rum med väggarna fyllda av Tom Waits och Allen Ginsberg och William Burroughs och jag läser och jag sväljer och jag förstår ingenting. För beat är ingenting och i allt det där ser jag mig själv, beat är som livet, och livet är ingenting. Egentligen. Det är ett sätt att leva, ett tidsfördriv och jag läser det inte för att skratta, jag läser det för energin och för att jag i allt det där, i alla tankar, kan se författarna sitta uppe med en penna och ett stearinljus och jag kan se alla sömnlösa nätter och frisyrerna och jag kan se skägget och hopplösheten och fönstret mot 42nd street och ’vad fan gör alla där’, och jag kan se utanförskapet. De tänker inte. Och jag är likadan. Som ett astmaanfall, jag andas in men kan inte andas ut. Och hjärnan är fylld av luft och tankar och en orkan dundrar förbi och alla tankar vill fram men inga tankar kommer ut och jag måste sätta mig ner och sortera allt, om det går. Och jag sitter där och allting händer, folk pratar, jag tittar på filmer, men sitter och sorterar tankar och ingen förstår och ingen förstår William Burroughs heller, så vi sitter rygg mot rygg och jag har alltid letat efter någon att kunna luta mig mot. Oförmågan att se ett sammanhang, den totala oförmågan att rensa upp efter mig. Filmer, och jag ser varje klipp för sig, som en stillbild och jag ser regissören ligga sömnlös den natten för allt blev inte som de skulle bli. Och alla har bilder i sina huvuden men ingen kan måla de på bild och det är konst, och när vi ser konst borde vi tänka på konstnären som ligger sömnlös på natten för att bilden i huvudet inte blev som den skulle bli. Därför skrev Kafka dagbok, därför spelar Neil Young fortfarande in musik, och Picasso målade tavlor. Och ingen tänker alls. Och det är låtar, men jag ser låtrader. Böcker, men varje mening lever sitt liv, varje ord står så ensamt, mot varandra. Som jag och William Burroughs. Och de bär en hemlighet, och en hemlighet för varje ord, och jag vill inte veta svaret, för då förloras allt. Tavlor, men jag ser bara penseldrag. Jag ser bara penseldrag överallt och jag vet inte vad det betyder men jag vet att jag är liten och det är alltid något. Och varför skrev de så där? Varför målade han en vas med solrosor i? Varför skrev Goethe "idag, skrev ingenting" i sin dagbok, varför sjöng Springsteen om Nebraska och sin bror som jobbade på barackerna och vilket nummer det var. Allt det som inte handlar om någonting. För det är tristessen, det är dagarna då ingenting hände, och det är där vi lever våra liv. Med glasögon och gamla vykort och en ny almanacka för nästa år och vi lever där. Och beaten lever utanför, som alla dagar som sprang för fort förbi.