Don't flake out on me och Sandy Row

Nya låtar då???

En popgeneration av folket som aldrig räckte till i någonting och hamnade på sovrum i för små städer och såg solen gå ner som ett adjö till det som fanns och såg solen gå ner med ett hånleende på läpparna och såg solen gå ner bakom bergen och bakom bergen fanns ett nytt liv och nya städer och de väntade på månen som aldrig kom, och i varje hus väntade folk på månen som aldrig kom. Och blandband spelas in, och blandband får fylla tystnaden och ensamheten med ännu mer ensamhet och tystnade efteråt är värre än förut, värre än någonsin, för väntan på månen som aldrig kommer, inte i natt, och morgonen är sen. Vinden bryter grenar, och grenar bryts som fågelungars ben. Blandband spelas in och skickas iväg till husen på andra sidan bergen och ingen vet vem som skickade, och den som skickade vet ingenting. De finaste blandbanden i världen spelas in.

1. Hefner: Don't flake out on me. En sång om att sluta dricka och det känns som den sena morgonen när solen inte ens orkar resa sig och de få strålar som orkar igenom molnen och över bergen lägger sig på köksbordet och det är söndag. Det är söndag efter lördagen när alla drack för mycket och vem kysste Elin bakom ryggen på Marie? Alla har åkt hem och brevet till en vän blir en stilla undran om vem man är och vad fan hände egentligen, ett förlåt och ett löfte om framtiden. Och brevet skickas till hon som aldrig ringde och slutade ringa när du grät och sa att dina föräldrar skulle skilja sig, och på brevet har du skrivit hennes dikt och dikten som hon skrev när hon grät och berättade att hennes föräldrar skulle skilja sig och du satt där bredvid och höll hennes hand och det kysstes kyssar och kramades för en bättre framtid och blickar med kärlek för att allting skulle ordna sig. Och brevet skickas till hon som bara försvann en dag, med en söndrig mobiltelefon och en trasig tågbiljett och det var tåget från Dublin upp till Sandy Row, för det fanns en bro där alla kastade pengar i ån som rann under, och det finns en gata där alla kanibland. Och brevet är egentligen bara en fråga om hur det ser ut där, om änglar finns, och hur alla skyltfönster ser ut och solen som skiner och orkar upp varje morgon, och kaffet på bordet värms och tidningen på bordet bleknar och ögonen blinkar och solglasögonen och drömmen om Lou Reed, och tåget från Sandy Row, utan returbiljett och i Sandy Row finns drömmarna och av drömmarna dit finns bara drömmar därifrån.