Recension: Bright Eyes - I'm wide awake it's morning

"So many men stronger than me / Have thrown their backs out trying to lift it"
- Lua

Jag får väl skriva en recension också, av den här. För, well, jag måste göra allting till mitt. Allting som skiner, allt som någonsin betytt någonting.

Som den här, som Conor Oberst. Ett geni, ett jävla geni. Och det blir allt mer uppenbart att musikvärlden, popvärlden, styrs av tre samtida hjärnor, tre genier utan motsvarighet varken då eller nu. Tre pojkar som snart bli gubbar, och alltid kommer att hålla, som alla gubbar alltid har hållit.

Ed Hardcourt. Ryan Adams. Conor Oberst.

Av de tre är Conor Oberst min favorit. Och jag vet inte varför, men varför bry sig om sånt. Från ett utbrott i "A perfect sonnet", och texten, den jävla texten. Till att nu bara lägga sig på rygg som Nancy Sinatra i "Sugar town" och svälja frustrationen som en liggande man. En liggande och hjälplös jävel. En stackars liten pojke som springer in på sitt pojkrum och gråter i tystnaden.

"I'm wide awake it's morning" är nog Bright Eyes bästa skiva. I alla fall här och i alla fall nu. Som fan och så klart. I en Dylan-värld som är lätt att relatera till, och lätt att navigera i, så är "I'm wide awake.." John Wesley Harding i ett land av Blood on the tracks, som ökenklippor och ökensand och en ökensol. En oas för utblottade och svikna och dumpade män, att ligga utblottade vid. Utpumpade, utmattade, nästan döda, uppgivna, och nästan medvetslösa.

Det fräna soundet, det bittska, hjärtat som pumpar skottsalvor i luften och pumpar blod med adrenalin till stämbanden, och armar, söndertrasslade och hängande som halvdöda köttstumpar - för jakten på någon som sköt tillbaka, som slogs och drogs i håret - handleder sönderskurna mot ramen till ett bröllopsfotografi, ett sönderslaget bröllopsfotografi. Fingrar som pekar "fuck YOU": a lá "Idiot wind".

Allt sånt är omvandlat till det lugna stillsamma soundet av "I dreamed I saw St Augustine".

First day of my life.
Landlocked blues.
Lua.
At the bottom of everything.
Road to joy.

Fem låtar med så mycket frustration och ångest, och fem låtar som försöker se det ljusa i tillvaron och till slut, som i ett jävla fyrverkeri och vid en lägereld, säkert i Nashville, med en akustisk gitarr, försöker få de andra, de som sitter bredvid och som är lika beroende av Conor Oberst och hans texter som Conor Oberst är själv, att tro att han är tillfredsställd med tillvaron, att han är äldre nu. Att han är så jävla mycket äldre nu. Och han försöker inbilla sig själv det.

Män som slutligen blivit vana med sveket, men aldrig lärt sig handskas med det. Aldrig lärt sig att svälja allt i en enda bit, men lärt sig att behärska sig, i alla fall, och inte spotta allting ut, igen.

"And so I hope I don't sound too ungrateful / well history gave modern men / a telephone to talk to strangers / machine guns and a camera lens" - Road to joy

---

Jag lyssnar igen, och igen. Det är ingen tvekan om att det är ett mästerverk. Om folk i recensioner ger den något annat betyg än det högsta betyget, så är det för de ser det som en dubbelskiva tillsammans med den inte alls lika bra "Digital ash in a digital run". Det här är ett mästerverk. Ett rent jävla mästerverk. Kanske 2005 års bästa skiva. Säkert blir det så. Det blir säkert så.

---