18:e februari

Jag drar ut mina ord med en rostig tång. Och vill ni veta det, eller drar ni hem till er. Min tånagel är blå och stortån finns inte mer. Jag börjar tro på kärleken, men jag vill inte vara med. Det är ett nytt spel, och jag vill inte vara med.

Mina forna hjältar, river ner allt de ser. Och kärleken på en tågperrong, "adjö, adjö, och ses vi igen?". Några tårar av saknad, och snus blandat med saliv. Röda rosor och en välkammad frisyr. Mosbrickan går av och korven ramlar ner. En buss folk av folket som aldrig ler. Jag väntar på att åka av, eller köra in i ett hus. Jag väntar på folket som lever och dör för en martyr.

Ett Liedl på Backaplan när mjölken blivit för dyr. Var finns kärleken i allt det här?

Hur ser den ut och ser den att jag står där, alldeles ensam. En pizzeria i varje gatuhörn, som kvarterskrogar för ett white-trash-liv. 'Fast food'-köer och gubbar med näshår pillar barn i stjärten. Jag sjunger som näktergalen sjöng och jag sjunger om kärleken. "Var finns kärleken, var finns kärleken, i allt det här?".

När jag drar ut orden, känns det ingenting. Men när jag ser de springa ifrån och göra som de vill, faller tårar ner. Som en tonårsförälder och en fjortonårig son, som kusinen i stan med piercing genom ryggraden. Jag dansar högt över taken, för att falla ner. Jag dansar mig full i Majorna för att aldrig dansa mer. Och jag blir kär i kärleken, när kyssen stelnat in.

"Var finns kärleken, var finns kärleken, i allt det här?"

Jag drömmer drömmar om Evert Taube. Jag leker med mig själv. Jag stoppar upp fiskar och häller ut deras rom, och jag ljuger när det duger och slår mig fri för sanningen. Jag har inget liv, men vad är liv, och vad är död. Och vad ska vi göra åt det här.