Inte mycket händer

Inte mycket händer.

Tiden stryper mig. Långsamt, långsamt, och ut igen. Jag andas, suckar, och pustar ut små moln av andedräkt.

Inte mycket händer.

Det är dagarna med Dylan Thomas och jag skulle läsa rysk litteratur men glömde böckerna på en spårvagn någonstans. Det känns som att hjärtat slets ut, som att gud i helvetet kom ner och tittade på mig och bar mig därifrån. Jag ger inte upp så välvilligt, och jag gav inte upp så lätt.

Jag sitter och tänker på Degas och tavlan han målade i rött, det röda håret som drogs ut och den röda väggen som var nästan lika röd.
Han låter färgerna flyta ut, låter färgerna falla samman och bilda någonting där en klump inte längre är en klump utan en figur med olika hörn.

Men inte mycket händer. Och min oförmåga att skapa någonting, att skapa något som rör sig eller något av värde, jag tror att det är den oförmåga som stryper mig. Jag har allting i hjärnan, i tankar som leker och gör snöänglar i en februaristorm, men tankarna gömmer sig för mig.

Om jag bara kunde dra ut en enda tanke och göra den till min, om jag bara kunde se hur den rörde sig på ett blankt papper och framför en penna av blått bläck. Det känns som att huvudet sprängs, och jag sitter bara still på en stol och hör explosionen på håll, för ändå hör jag bara explosionen på håll. Jag måste nog spränga hjärnbalkarna och pannan för att få ut tankarna, som ett örnäste av kacklande örnvalpar, som ett ormhål av hånglande tonårsormar.

Men ändå, tusen gånger hellre sprängas i bitar, än att tvingas ha allting inom mig.

Inte mycket händer.