Om änglar finns..

Och fåglarna flyger som kameler klättrar en sanddyna till. Det virvlar till i panelen och några
kakelskivor trillar ner. Det skriker på gården och det är bråk i tvättstugan. Meningslösa mord
på TV:n och en gruppvåldtäkt i tv-soffan. Live, på tv4, live, och dokusåpor slänger in allt
slödder och meningslösa rubriker längs gatorna. På väg hem. Blandat med gatans barn och skrik på hjälp och Laila Freivalds i Phuket, och vad fan gör hon där när det går tsunamis i kloakerna varenda söndagskväll. Tänker dom. Tänker gatans barn. Och affischer om en efterfest, men festen har slutat i bråk. Jag slänger väskan på ryggen och
ramlar fram. En kopp svart kaffe på stående fot och några svordomar mot en smutsig dörr.
Och ett smutsigt glasbord och några läderskärp i källaren och jag blandar Gogol och Camus i
en för liten hjärna, så att allt nästan sprängs. Och rivs itu. Mörkrostat kaffe på en möglig
diskbänk och disk på spisen och i en etta med kokvrå. Håkan och Hellström och Anthony och
the Johnsons och min hjärna värker och svordomar inristade på en anslagstavla utanför BUP.
Socialens gummor springer med håret flaxande och armarna bakbundna. Gatorna i GBG
springer efter och det är en jävla ‘följa John’ som ett karnevaltåg in och ut igen. Bara det att
ingen ler. Fallna hjältar lyser klart, och hjältar som lyser faller långsamt ner. Som färgen på en
rödstekt hud, på min hud, flagnar bort med stora remsor av vrålstekt skinn och en liten kropp lämnas
ensam med revor och köttiga sår. Sönderkokad i UV-strålar och en väntetid på cancern som kommer och lämnar intet kvar. När jag sover, de kommer skrika hela natten. Men jag sover
och låter kaffet stå kvar på diskbänken och disken på spisen för en beatgeneration som sprang
och föll på varandra och gruppeknull på danska för att ”Festen” är så jävla underbar. Och
klassisk musik som en mobilsignal när displayen visar nakna kvinnor och slemmiga bröst. Och en fitta utan hår och en fitta som inte säger någonting, och då kan vi passa på. Tänker dom. Tänker gatans barn.
Kaffesumpen i halsgropen och kaffekoppen där bak. Vem vill veta om änglar finns, när inga
änglar ber för oss. Vem vill veta om Håkan Hellström är bitter, när kärleken är lika bitter själv.

Anthony & the Johnsons, Håkan Hellström, och Bright Eyes.

Djup musik i stereon och texter om en annan tid. Gogol med ”Kappan” och rysk litteratur
finns, jag trodde inte den fanns men det verkar som att först föddes den ryska litteraturen och
sen knullade Eva skiten ur Adam.

Men änglarna i taket, jag är lite rädd för att änglar finns. För alla andra, och alla andra ser, men
inte jag. Lite rädd för att änglar finns, lite rädd för att ramla ner. Lite rädd för att be till någon
som inte ber för mig, och lite rädd för att se sånt som bara kommer för att springa iväg igen. Jag är lite rädd för gatans barn.