Hatet

När Maja jobbat klart, då blir det vår igen. När snön har smält, då är det vår igen. Och kärleken, och kärleken, då är det vår igen. Gram Parson spelar ut och jag tänker för mig själv, det är nog vår igen. När konduktören börjat le, är det vår igen.

Jag hoppar så långt jag kan, eller jag springer med långa steg, för jag lämnar smärta och död i mina steg.

När barnen skriker högt och sjunger med, då är det vår igen. När fjärilar flyger och landar på blad, då är det vår igen. När löv faller ut och knoppar bryts itu, då är det vår igen.

Och våren kommer i en ballong. Ur tobaksdoft och rökringar från en fransk balkong. Tristessen blåser sin kalla vind i mina lungor, jag vågar nästan inte andas in igen. Rastlösheten lägger sin kalla kind mot min blöta tunga, jag vågar inte längre röra mig.

Jag hatar allt, om ni hatar mig. Jag hatar allt som rör sig.

Jag drömde att Masthugget sjönk i ett vulkanutbrott, och jag kunde inte sitta där längre och se Stena Line-färjan glida in. Och vågorna och de orörliga dockorna, som får tidslösheten och evigheten att verka så bisarr och nasal. Det sprutade lava, men folk log. Och de sjöng, "marshalker vandrar ensamma i snön, marshaller brinner ut så småningom" om och om igen. När jag vaknade, mimade mina läppar orden, men min röst var för vek för att bära mig.

Bussen är på väg mot ingenstans, jag sitter längst bak i mitten och tittar ut. Tonade rutor och folk vid sidan om. Ett vardagsliv bland likdelarna, jag skär mig djupt i armarna; för lite vardagsromantik. Ibland önskar jag att bussen åker ner i ett stup, "to die by your side".

Varma vindar över taken, och höga tak på Majorna. Vi dansar rött och klär oss randigt, för kärleken. Då är det vår igen.