Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

Den är förjävlig, den jävla boken. Ett skrik rakt från helvetet och ner till oss, ner till oss där alla har skapat sina egna helveten. Och folket som skriker med och hatar den är de som inte skilja verklighet, sina helveten, från ett uppdiktat, nermålat, fasthängt, överstruket, HELVETE!! Det är vackert på något sätt, det är bara det. Det flyter fram som säkert skändade kroppar i en morgonvass, fortfarande vackert, om det skulle vara så. Som blod på ytan och en solnedgång, som speglar sig i sjön, i pölen av blod och kroppvätskor, som en sol och en solnedgång, och jag stod där - det kändes som att solen bodde på botten av sjön. Skymning, som ett vattenfall i gryningen, om vattnet så skulle vara färgat rött av blod. "Äldreomsorgen i övre Kågedalen" flyter fram, med Pyret på en flotte och morfar bredvid. Med iskalla dödsskallar i vattnet, och röda brännmärken i nackarna. Det flyter fortfarande fram, som ett genialiskt verk, ett genialiskt jävla mästerverk!!

"Dalen tonar omärkligt bort, färgerna blir annorlunda.
De mjuk stluttande liderna täcks av gran och tall.
En spindelväv av skogsbilvägar leder ingenvart. Allt är dömt att huggas ner och fraktas bort.
Granarna är större och mörkare här, de borgar för ett svårmod starkare än livet.
JUST DETTA ATT DALEN SAKNAR TYDLIGA GRÄNSER GÖR DEN OMÖJLIG ATT FLY FRÅN."

Som att blanda ihop Burroughs och Herman Hesse. Jag vet inte. Ahhh. Jag vet inte. Kanske, som att pumpa in några kilo heroin i Stäppvargen, och låta Stäppvargen, läsa "Naked lunch". En isolerad värld, full av sjuka drömmar.