Famous blue raincoat

Jag sträcker ut säcken av möglig halm, och går därifrån. Jag fyller den med söndrig porslin och slickar upp soppan från utspillda och uthällda köksredskap, och går därifrån. Jag vill skrika, så jag tänker mest på det. Det känns som att ingen förstår, och jag vill skrika till alla att "Leonard Cohens 'Famous blue raincoat'" är vackrast i stan, en kväll som den här.

En kväll som den där.

Med "music at Clinton Street" hela natten lång. Frosten ligger som en silverbädd över sliten kullersten och sovande alar och ekar och knutarna sticker ut som två nakna armbågar över en kall och öde aveny. Flaggstångar står ut från fasaderna som en poliskonstapels vädjande hand. Konduktören i en spårvagn ler, och säger "varsågod" när han räcker mig en "Metro". Om valet i Irak, om Anjas VM-guld. Spelar ingen roll.

För, I'm the luckiest guy at lower east side.

Bara så ni vet.

Jag sätter mig på "Centralstationen" och säger "god morgon" till alla som går förbi, och vinkar på pojkarna som städar tåg. Jag skulle hellre skrika att "Famous blue raincoat" är en vacker låt, är den här stadens låt, en dag som den här, men jag vet inte riktigt hur man gör.

Leonard Cohen, och Leonard Cohen. Han är mysgubben i en 'griniga, eländiga, gubbars'-symfoni, i en poesi-hierarki, där inhemsk litteratur fick ny färg. I ett kollektiv av genier som alla ville gå sin egen väg, och springa fort, och springa fort. Leonard Cohen gjorde ingenting annat än att sitta där och berätta underbara historier för sina barnbarn i knäet. Ungefär som Jack Kerouac tillsammans med Allen Ginsberg och William Burroughs.

Leonard Cohen är den perfekta farfarn.