Att ha eller att inte ha

Jag är jag, jag var i Indien.

Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt.

Men i alla fall ärligt. Och ibland härligt.

Sagan om mitt liv: det känns som att jag skriver den i varje inlägg och varje inlägg skriver jag för att jag inte har skrivit riktigt så förut. Det kanske bara är andra ord, och varje ord är ord och ord är bara ord men jag lever bakom orden och jag låtsas se mitt ansikte blänga under varje ord och bakom varje ord, jag står med en skyggad rygg, till hälften rädd och till hälften taggad som en tjur, som en Ferdinand och hans bi, jag står bakom orden och vet att allt jag har och någonsin kommer att ha är ord. Om jag ska slåss, och det ska jag, så ska jag slåss med ord. Med en knuten näve, med en nedstämd blick. Jag ska slåss med ord. I hela mitt liv ska jag slåss, för att leva och äta och spotta ut salivet som bara fyller upp och tränger in i hjärnan och fantasin och dödar någonting som finns och någonting som betyder någonting, och jag ska slåss med en svulstig böld av var som bara vill ut och slemma ner allt som syns och allt som rör sig.

Jag ska slåss mot alla som inte förstår.

Och ett liv har passerat, det känns som ett liv redan har passerat förbi. Bland Ian Curtis dödsångest och avklippta låtrader, bland Bob Dylans version av sanningen. En lyrik, och av allt som skrivs om musiken, så har det varit förbjud att tränga in och göra likadant. Man ska skriva om Dylan, men inte som i en biografi. Man ska skriva om Ian Curtis, men inte som om man själv hängde där.

Men ord är ord och jag passar aldrig in. Gamla, övergivna skolor i rött tegel. En kyrkogård av asfalt. Springande människor, och stressade barn med stora ryggsäckar, alla korsar väger och kliver framför trafikljus som vilda djur i en stor stad. Som vilda skärrade djur, bara på fel plats.

“People so busy, makes me feel dizzy, waterloo underground”.

Jag ska skriva pop som Ray Davies skrev sin lyrik. Och jag ska skriva om Ray Davies i ett helt liv. För jag ska slåss, och jag ska slåss med ord. Jag ska försvara Håkan Hellström med min nakna kropp, om det så behövs, och jag ska slåss påklädd mot alla som tar av sig för sakens skull.