Memories are made of this

Jag kan inte låta bli. Ni vet. När det handlar om pop och pophistoria och en liten del av en själv slits ut från mörkret under täcket och dimmorna i en sömnlös kväll, och ut i dagsljuset och spegeln ställs ut på Kungsgatan eller Avenyn som någon slags utställning, som en mannekäng med sminkade män, som en smådjursutställning för kammade 'cocker spaniel'. Men istället står jag där, och alla står bredvid. Alla står och klappar händerna, men istället står jag bara där och jag gör ingenting.

Jag kan inte låta bli, alls. Det är så jävla svårt med drömmar som syns på håll. Jag måste fånga allt. Jag skriver det en gång till.

Dean Martin - Memories are made of this. Dean Martin - Memories are made of this. Dean Martin - Memories are made of this. Dean Martin - Memories are made of this.

Det känns som att alla ser. Som att vara liten och leka kurragömma och bara blunda för att inte hittas och blunda hela vägen fram till den elektriska stolen vid gaveln till ett fullsatt långbord på ett släktkalas när man är 15 år och måste öppna alla paket och säga hur glad man blir för dukar i grått och koppar som bränns.

Att lyssna på popmusik blir ibland bara så jävla uppenbart, som att alla ser när man gråter på bussen, och kladdar låtrader på sätet längst bak. Mest för att visa att man finns, mest för att hjälpa någon annan som kanske suttit där förut, med samma pennor i annan färg, och barn som kanske kommer sitta där igen. Som kanske sitter där i hela sin liv.

Memories are made of this. När strängarna räknar ner, och kören rullar igång, rullar fram mattan och Dean Martin kommer fram så jävla snygg och stilig som bara grabbarna där var. Med en röst som han var pappa till mig och till alla andra som satt där. Pappan i en förlorad familj, eller älskaren till en mamma som knappt hittar vägen hem.

Jag lyssnar ofta på den när jag ligger i min säng, och jag gråter och jag tänker att låten är min men att den finns överallt nu. På en mp3 överallt, på en skivbutik i stan. Och alla borde veta vem jag är. Alla borde peka på mig och viska bakom min rygg, och alla borde skratta i stan.