På savannen, i perrongen.

Folk strömmar över gårdsplaner som stora hjordar av getter och antiloper och leopader, på drift, men på jakt, med steg av instinkt och steg av liv. På savannen. Dystra miner, och sammanbitna. Jag står kvar på min perrong, i hörnet. Tittar ner för en balkong, i hörnet. Ritar mig själv ett självporträtt och hänger upp det över en säng, sarkism och ironi. Jag vänder ut och in, jag trycker in två piller i mina ådror och hoppas på att se någonting.

Sen går jag därifrån. Sen går jag därifrån.

Och jag går ifrån mig själv och tittar tillbaka och ser mig sitta där, söndertrasad och riven isär. Söndertrasad som söndertrasade kläder i en tvättmaskin. Torkad i torktumlaren och krympt till en krympling med avsågade ben. Jag sjunger låtrader för mig själv, jag sjunger ”love will tear us apart again”, för ingen vill nog ha mig nu. Men jag skrattar, och ler. Sarkism och ironi, jag ler åt folket som går förbi och sträcker ut en hand för att få pengar och sågar av en arm för att tjäna lite till. På sympatier och sarkism och ironi, jag vrider av näsan och pillar ut en pupill.

Jag sitter i hörnet av ett personalrum där personalen kommer och går och de har papper i sina händer och de vandrar käpprätta till matsalen som hjordar och flockar av något törstigt djur på en savann av asfalt. En ras med svordomar i sina käftar, en ras med buljonger i grytan och pappilotter i sina hår. En ras med blonda slingor och solbrända magar och en grå nyans i allt de gör. En ras som alla andra raser, lika vilsna, men på väg att ramla ner, på väg att trilla dit. Basketkorgarna hänger skeva och näten är rostiga och söndriga. Ge mig någonting. Jag ser tågen komma och gå och jag sitter i personalrummet och ser vänner åka därifrån, med rosor i sina händer och tårar överallt. Som snor. Jag sitter med böcker i min famn och hoppas att ingen ser, det är lite pinsamt att läsa poesi mitt på ljusa dagen. Som att klä av
sig framför ”Poseidon”. Och spruta vatten som spott i en stråle och pissa i en pissoar. Ha, ha.

Jag pissar i gränderna. Jag pissar i gränderna.

Och överallt, till de som går förbi, vill jag berätta historien om mitt liv. Eller bara vad jag har i händerna, just nu. Vad som ligger i min famn, egentligen. Det ligger två böcker där, som syns. En Dylan Thomas och en Céline. Och jag behöver inget mer. Jag får ofta känslan av att jag inte borde läsa mer, när jag läser något bra. Kafka, med ångesten. Och allt jag läst och verkligen ätit upp och bläddrat sida för sida och velat ha mer, har brutit ner mig på något sätt.

1. Dylan Thomas - Intill mjölkhagen (Rytmen, och ord som andas, rytmen, rytmen, rytmen, och ord som andas.)
2. Céline - Kasperligan (Flödet av ord, som alltid verkar så långt ifrån, men när man öppnar ögonen och fäster meningarna vid varandra, så fogar de samman, som om de alltid suttit ihop som om alla scener som utspelats utspelades utifrån regi och manuskript, och som om Céline skrev ner allt det där, som om allt jäkelskap och allt splatter och blod uppkom i en dagdröm av Céline, som om bläcket stelnade in och förvandlades till blod.)
3. Allen Ginsberg - Howl (Genialitet och galenskap, ingen, känns det som, har lyckats förena det på ett vackrare sätt. Eller på ett sjukare sätt. Han kan inte ens ha varit hög, han kan inte ens ha trott på kärleken. Det är bara ord, utan djup i sig, eller utan några egna liv. Det är bara ord staplade på rad i någon slags mening och i någon slags följd, från navelsträngen till ett heroniserat barn. Det är ord utan verklighet. Som kärlek på håll.)

De betyder ingenting egentligen. Allt är bara ord. Men jag hör musiken och visorna när jag läser deras texter. Det är som att allt flyter, som en flod eller som en solnedgång. Jag vill också bli sån.

Sån vill jag också bli. Sån vill jag också bli.

Det är vad jag tänker på när jag sitter där.