Sanningen och jag

Men det fanns en tid när jag var rädd för folket på internet. Då jag kunde gå in på DSC's forum och stänga av datorn innan sidan hade hunnit ladda klart. Med ångest och panik för att en del av mig fortfarande låg kvar där, och sen kom resten dit och sa vad som inte dög, och vad som inte var bra. Det fanns en tid när jag inte ens besökte DSC's forum trots att det var allt jag tänkte på, när vänner och sociala liv slets upp och rötterna läktes i blöt. När telefonen ringde, och sladdar klipptes av. En tid med Tom Waits och Tindersticks i hörlurar som gick av, och inte gick av utan mening, utan gick av med just meningen; och samma mening till varför de en gång hammrades och spikades ihop.

En tid då essens och existens knuffades längst ut på klippans brant, där mossorna och grenarna gav vika ner mot ruinerna och havets vågor som piskades och slogs ihjäl mot klippornas hänsynslösa förakt. Allt till ljudet av ett dån, och jag satt på den klippan många dagar. I sträck. Och folk kom dit och hälsade på och samma dån som fyllde mig och verkade vilja spränga mig i tusen bitar, med kalla kårar över en ännu kallare rygg, samma dån kallade folket som kom dit för tystnaden.

Vilken jävla tystnad?

Och existensen och essensen fanns att söka hos varje mening i Kafkas dagböcker. Eller i Fernando Pessoas blick, där han stirrade på omslaget till sin alldeles egna bok. Och jag ifrågasatte vartenda ord. Även om jag inte insåg det då. Jag ifrågasattde det för att jag ville veta om existensen och essensen fanns. Jag ville se vad Fernando Pessoa så intensivt stirrade på: ha?: vad kan det ha varit? Säkerligen var det en spegelbild. Jag kunde inte dra några vettigare slutsatser. Inget mer relevant. Inget närmare min egen situation.

Och fast existensen och essensen var redo att offras och brännas upp som dagböcker till sand och guld till aska, så var det också allt jag tänkte på. (Säkerligen har det att göra med att just sandet och askan var något som på alla sätt bevisade att jag fanns och hade existerat, om inte för någon annan så i alla fall för sandets och askans skull, ett pumpande hjärta kunde inte säga någonting, men ett blodigt finger eller ett blåmärke på armen och ett öppet, flödande, sår, kunde verkligen tala sitt eget språk.) Och genom allt det här, ett lidande, och ett sökande efter sanning, som egentligen hade tagit slut eller började om igen men tog slut varje gång jag vände blad i Kafkas dagbok, så var det en rädsla för att inte kunna hantera sanningen.

Den verkade så orädd, så föraktfull, så rent ut elak. Utan att tänka sig för. Utan att bry sig om att jag fanns. Samtidigt visste jag just att den fanns, bara för att jag fanns. Och just därför att den var just klippan jag satt på, så vacklade jag. Det känndes som att havets slog sig själva mot klipporna, också därför att jag fanns och för att visa på någon slags balans, men egentligen bara peka som lärare vid katedrar hade pekat, åt vilket håll jag skulle gå och på vilket sätt jag skulle komma att leva mitt liv.

Men sanningen och jag, vi stod alltid mot varandra, och slogs alltid. Den vittrade, och jag grät. På många sätt var det bara en tragedi, en gripande hädelse. En stund för eftertanke. Ett smärtsamt adjö. En sorglis fadäs, en sån som alla levande människor måste gå igenom då de ställer sig i givakt en dag, och spelar ut väsentligheter mot varandra för att få fram vad som är tvunget att göra för att inte leva för döden eller dö för livet, och dö här och nu. På ett sätt eller ett annat.

Jag visste bara inte hur jag skulle behandla sanningen för att den inte skulle lägga sig på mig, och kväva mig, eller för att jag inte skulle kväva den med ett fast och säkert struptag, för att sedan, långsamt, glida över klippans kant och ner mot ruinerna. Allt det visste jag. Och just därför, fanns jag.

Sen jag började inse det, blev min egen sanning bara en relation till vad alla andra ansåg vara sant. Efter det hade jag två val: att antingen bara svälja sanningen och att det som jag trodde var jag, och den del av mig som stod i spegeln och skrek eller bara tyst betraktade, bara var en falsk kopia och en död dröm om att jag kanske inte gick på stan med samma bekymmer som alla andra, i samma dagdrömmar, i samma krampaktiga jakt efter storbröstade blondiner och lackerade bilar. Eller: att världen i övrigt var falsk och bedrägeri. Men hur som helst så verkade sanningen alltid ta bort det vackra och genuina i det jag såg, och i vars verklighet jag då och då befann mig i.

Egentligen var jag bara rädd för mig själv. Egentligen visste jag inte: om jag var havets vågor eller klippornas förakt.

Men varför ska man veta det. (När det finns lackerade bilar och stora bröst.) Varför ska man ha rätt och fel när sanningen alltid är ett mellanting.

***

Men det är som allt annat efter ett tag, det blev bara något man allt för snabbt tar för givet, som det finns en dag när allt man käkar, lägger av att tugga och känna smak utan bara snabbt sväljer ner, det finns en dag då kärleken dör till repliker som sagts förut men sagts för många gånger. Och det finns en dag då änglar störtar ner som smattrande regn mot en fönsterruta, och aldrig reser sig igen. Det gäller bara att inte tänka på den dagen, och leva på låtsas, i övertygelsen om att den inte finns.