Ett tidsfördriv.

Men på inget sätt kan ni belasta mig för det här. Det var inte mitt fel, jag var bara där. På fel plats vid fel tillfälle och så föddes en dröm som ingen till slut orkade med. Som ingen var villig att hänga efter, som ingen ens var villig att offra en simpel pil för att skjuta ner. Och så försvann den bara, som nätta moln bland andra nätta moln. Som en tät dimma, över en mörk natt. Som en dunkel gränd mot en upplyst aveny. Som en grumlig flod under en beskjuten bro. Som Kafka och sitt Prag. Som om Prag aldrig har funnits. Som om Atlantis aldrig fanns. Men jag var här, det är också allt.

***

Och så kastas jag ut, i oändligheten, i det osynliga, som fromma ord kastas mot mig. Och, vet ni, att orden finns alltid där. Och när jag har penna, och när jag har mitt papper, tänker jag bara på orden som finns där men inte syns, de som verkar utan att spela en roll, och om jag tänker alls så tänker jag på det, och ibland skiner orden upp och får en mening i hesa röster eller arga skrik, några svordomar, några lik, men allt för ofta glömmer samma röster av att orden i tystnaden, har en motsatt roll. Och ofta gömmer de tystnaden bakom klottrade plakat. Och jag får ofta en känsla av att alla ord redan finns, nedskrivna, klottrade, i busskurer, på mögliga väggar, i förorter, som slanguttryck, och om alla bara hade lyckats linka ihop orden till någon form av kedja, så vet vi också allting.

***

Först gick ryktet, och efter kom döden. Död, död, och bara död.

***

Vi tror på genier, det är vårat fel. Och inte på genierna i sig, utan att de är genier. Ett geni har oftast bara 1 % rätt, och resten fel. Men den enda procenten rätt rättfärdigar resterande 99%. Inte för att det är uppenbart på något sätt, men för att de aldrig har sagts förut.

***

Egentligen är det bara en kamp mot mig själv, hela det här. Som att fly från ett brinnande hus, för brända barn söker sig till elden. Och levande varelser söker sig till döda ting. Inte för att dö, utan för att sprida livet. Bara på så sätt lever man. Också. Och egentligen är det bara en kamp mot mig själv, som ett sätt av fördriva min tid. Och komma levande härifrån. Jag skiter egentligen i resten, jag skiter i att bära med mig någonting från det brinnande huset. Jag kommer naken, och jag kommer naken och rusar mot det släckta huset bredvid. Om jag någonsin kommer fram, det vill säga. Jag skiter i kläder, jag skiter i smink, jag skiter i fotoalbumet, för vet ni vad: de kommer bara få mig att minnas elden ändå mer, och djupare. Det jag helst vill förtränga, det jag springer ifrån. Med rök, aska och glödande kol, jag räddar ingenting och bygger en bomb vid sidan om. Som ett tidsfördriv. Och så, som jag springer från hus till hus, kommer jag också att springa genom mitt liv.

***

Ni känner mig bättre än någon annan, ni känna mig bättre än så här. Jag vill bara lära känna mig själv. Ingen känner mig, och allt är röster. Jag skriker ibland, för att slippa tystnaden. Ni känner mig. Ni känner mig. Och kärleken, och kärleken. Jag är en romantiker, jag är en sån som dör till ljudet av klunkande vin. Och allt jag varit väcks till liv igen. Jag känner orden, men orden känner inte mig. De är redskap, eller inga redskap, rösten är mitt enda redskap, men de är projektiler som jag kastar i väg, besinningslöst och utan sikte. Bara för syns skull. Och ibland träffar de någon, och får en betydelse just för det ögonblicket. I alla andra ögonblick är de bara projektiler som missar sina mål. Men jag försökte i alla fall.

***

Jag var aldrig trygg med säkerheten. För mig var den bara en fas innan osäkerheten skulle komma och knocka undan den, och knocka in mig som en kil däremellan och vända allt det andra upp och ner på. Så jag försökte välja bort den; säkerheten, och lägga osäkerheten under mig. Utan chans att komma därifrån, utan ens viljan att få den att byta sken. Kanske är det därför jag sitter här, och, säkert är det därför jag sitter här än.

***

Varje dag vaknar jag och undrar vart jag är.

***

Camera Obscura - A sisters social agony

***

Och vet ni, orden, jag skriver inte för att förklara någonting. Det finns ingenting att förklara, eller försöka förstå. Jag får ibland bara lust för att skrika att de enda som inte förstår är de som försöker förstå, men när jag andas in och dämmer upp stämbanden går det alltid upp för mig att sånt där bara faller tillbaka på mig själv. Nej, jag skriver för att orden bara ligger där. Och Marcus Aurelius skrev inte för att han hade någonting att säga, någonting som skulle förändra världen precis, han skrev för ett tidsfördriv. Sina memoarer, sina memoarer, memoarerna. Och sånna som vill förändra världen vill ofta bara förändra sin spegelbild. Att resten av världen ligger utanför spegelns ramar är världens uppgift och ansvar att förändra.

***

Jag har pennan i min hand och jag har lärt mig att handskas med den, som en vän, fiende, och lillebror, men också som en spegelbild. Och jag kan se på den i alla skeenden, men det är bara som fiende jag kan få den att skriva någonting, just därför att den då också är min spegelbild.