De gröna jävlarna: fuck me?

Hjälp.
Ett djävulskt infall. Ett bifall!! Anfallen av utomjordingar. Ahhh!! Utomjordingar. Gröna gubbar.. Smurfar.. Smurfolina! För första gången känner jag jorden som ett hem!! De tar mig. Men ta mig då!!!
Skriker, gormar.

Står där, stilla. Leker död. Spelar död, men ta mig då!? Reser mig plötsligt upp. Handfast, upprörd. TA MIG DÅ?! Grön-jävlar.

Sen plockar de av mig, en efter en: nopprar ett hår i taget, plockar isär mig, delar mig itu och delar upp delarna mellan sig. Dricker, äter, rapar, och skrattar. Utanför. Men de är ju utomjordingar trots allt.

Martyr, för utomjordingar. Ska jag bli det nu, jag som är så ung. Och fri!? Jag, varför det?
Ropar popsånger, sjunger, stampar med fötterna, men dansa då. Om jag bara får en enda jävla grön-jävel att dansa, så kan jag dö med ett leende, och dö nu. Ändå fri.

De säger att jag inte finns, att jag är på låtsas och rabblar upp allt som jag sa en gång, i drömmarna, eller i tystnaden, som viskningar till spegeln, i ensamheten!? Du gillade ju Belle & Sebastian.

"Jag vet. Jag vet."

Döda mig då!! Ha, döda mig då!! Och alla grön-jävlar kommer på rad, ner för himmelen, som en grön matros går den största grön-jäveln längst fram och räcker fram ett brev på ett silverfat som min dom förkunnad på ett annat språk. Popmusik, varför. För allt det här.

Reser mig upp, på tå. Försöker se, över horisonterna om ingen är där, och räddar mig trots allt. Men ingen är där, bara mörkret, och mörkret förkunnar att allt är sant. Inga nyp i armen, behövs. Jag är fast, stenad. Jag är stenad av vinyl. En låt i varje hål, däämer upp det som vill ut - på alla sätt. Och det som vill in - på sitt sätt.

Dämmer upp mitt liv. Fäller mig, hindrar mig.

Men nu kan jag snubbla som jag vill, spelar ingen roll. Jag kan ramla dåliga gator fram, spelar ingen roll. De gröna jävlarna kommer ändå att ta mig, någon gång.

Så, fuck me.
Fuck me?